Åsa Maria Krafts nya bok, "Permafrostens avtagande", är ett konceptuellt och i grunden allkonstnärligt diktverk som bara väntar på scenisk gestaltning.
Vare därmed inte sagt att det är dåligt, däremot att mörk text mot vit bakgrund (ord, kör, schlager, sång) eller vita tecken mot mörk bakgrund (olika iskristaller och snöflingor) aldrig kan göra ett så flerdimensionellt och mångfacetterat verk rättvisa.
Tillspetsat är det en bok som borde besparats läsarna, då boken - som fysisk realitet, nota bene - är ett alldeles för platt forum för Krafts fantasier och idéer, idiosynkrasier och kontrasteringar, olika och parallella uttryckssätt. Hon arbetar med och mot för många sinnen samtidigt för att det skall bli menings- eller snarare verkningsfullt inom pärmar.
Visst är det lätt att le och ibland skratta åt de partier där Arja Saijonmaa och Condoleezza Rice dubbelexponeras: den refrängen i den kontexten, hoho. Och visst går det snabbt att ungefärligen urskilja Krafts politiska ståndpunkter, oavsett om de gäller feminismen, miljön eller USA:s krig i Irak.
Litteratur? Gott material, spännande manual. Utkast och synopsis som i en föreställning långt bortom läsfåtöljen kanske kan bli både litteratur och drabbande konst.