Kör av röster ur svensk samtid

TEATER

”The mental states of Sweden”

av Mattias Andersson

Regi: Mattias Andersson

Medverkande: Björn Granath, Irene Lindh, Hamadi Khemiri, Sofia Pekkari, Torkel Petersson, Omid Khansari, Alexander Salzberger, Lena B Eriksson m fl.

Lilla scenen, Dramaten i Stockholm

En VD på Östermalm. En undersköterska i Kristinehamn. En mjölkbonde på Öland. En f d Saabjobbare i Trollhättan. En 19-årig arbetssökande i Göteborg. En 69-årig ”begåvningsreserv” som aldrig lyckats ta sig från Sundsvall. En f d musiklärarinna i Växjö som föll på målsnöret i en tv-frågesport. En afghansk flykting i Flen.

Via skådespelare möter man dem (och många fler) på Dramatens lilla scen i Mattias Anderssons nyskrivna ”The mental states of Sweden”.

Nog känner vi igen de här människorna, utifrån eller inifrån oss själva. Men hur verkliga är de? Finns de på riktigt? Eller ska de ses som ”typiska” för en viss grupp eller kategori?

Mattias Andersson förvandlar Kungliga dramatiska teatern till nationalscen i ny relevant bemärkelse. Här hörs nu röster från rikets norr och söder, öst och väst, sammanställda utifrån 4 000 intervjuer som sociologer gjort med människor i åldrarna mellan 19 och 91, medellösa och rika, flyktingar, utförsäkrade, arbetslösa och folk med alla slags jobb mellan lokalvårdare och direktör.

Nog speglas här ett lands mentala tillstånd (i pluralis). Samtidigt undermineras begreppet nation, föreställningen om en gemensam Sverigebild. Och hyperaktuell samtid förenas med eviga frågor.

Som så ofta samarbetar Mattias Andersson med scenografen Ulla Kassius. (Som ”unikt sceniskt radarpar” fick de nyligen Svenska Dagbladets Thaliapris.) Hon låter allt utgå från artistfoajén på Dramaten, ett kollektivt minnestyngt rum.

2006 gjorde Mattias Andersson på liknande sätt föreställningen ”The mental states of Gothenburg” på Backa teater i Göteborg, vars konstnärlige ledare han är. Hur fruktbar den dokumentära grundidén är och kan utvecklas visades på Stockholms stadsteater förra året i hans drömspelsversion, Strindbergs text i genial symbios med fragment ur nutida livshistorier.

Dramaten-projektet är både mer renodlat och mer omfattande. De intervjuade fick även frågan: Finns det någon särskild händelse i ditt liv som du skulle vilja se gestaltad på Sveriges nationalscen?

I den väl och rikt sammansatta ensemblen förlöser regissören Mattias Andersson all den yrkesskicklighet och inlevelsetalang som gör dessa händelsescener, superkorta eller mer utstofferade, levande och berörande för åskådaren. Förresten, som frågan från scenen till oss alla lyder: Vem är publik, vem är skådespelare?

Mattias Anderssons egen inspelade röst redovisar projektets premisser, diskuterar intervjuurvalet – ett ovetenskapligt socioekonomiskt tvärsnitt – och risken för att personerna reduceras till representanter för den ena eller andra gruppen. Det är inte fråga om att bemöta kritik, han öppnar för vidgad diskussion och åskådarens eget ifrågasättande.

En stund i andra akten är föreställningen nära att mala tomgång. Men Mattias Andersson snubblar inte på målsnöret. Avslutningen är sublim: ett fiktivt möte mellan honom själv och en rumänsk tiggare som fått ärkeängelsnamnet Gabriel.

Scenen är tom, bara deras inspelade röster hörs. Gabriel vänder på rollerna, frågar ut Mattias och får raka svar. Fjärran från koketteri, en uppriktighet som också innebär sårbarhet.