Ny bok
Molnen. Det är det första man noterar i "Smekningar längs bergväggen", Olle Orrjes nya diktsamling -- den rika förekomsten av moln. Till molnen hör vinden, solen, himlen. Därmed inte sagt att Orrjes poesi är överdrivet meteorologisk, eller ens symbolmättad.
Snarare bidrar det basala, som den seende och levande inte kan undvika, till att skapa förutsättningarna för diktens rymliga rum och profana stillhet. Orrje är en rogivande diktare, även då han, likt Tranströmer, på ett implicit vis närmar sig en samhällskritik, eller åtminstone tangerar en uppgiven hållning gentemot fåfängan, karriärismen och modeuttrycken i yrkeslivet.
Till skillnad från vår meste nobelpriskandidat bidrar Orrje emellertid sällan med riktigt minnesvärda spetsformuleringar. Det beror på att hans associativa och antydande dikt ogärna tar det sista steget och landar i liknelsen eller den fullbordade metaforen. Om Tranströmer är en stråkkvartett, så är Orrje en jazzorkester.
I lyckliga stunder för hans kortpoesi tankarna till såväl haikun som det amerikanska vardagsidiomets poetiske mästare, William Carlos Williams. Eller i varje fall till Jan Erik Vold. Det är en sympatisk poesi, uppställd på ett traditionellt vis, därtill ackompanjerad av Curt Askers återkommande vinjetter. Konst i kubik.
Samtidigt har Orrje en tendens att skriva för långt. Det är väl jazzens fel. Improvisationer och crescendon. På sidan 19 finns en perfekt dikt, sju rader. Problemet är bara att den fortsätter med nio rader till. Samma sak på sidan 38: en lysande förstastrof som helt försvinner i den kommande smeten. Detta är Orrjes elfte samling sedan debuten 1975. Till den tolfte borde han förunnas en redaktör med känsla för reduktion och renodling.