Mia Ajvide debuterar i mogen ålder med en tematiskt sammanhållen diktsamling, "Om en flicka vill försvinna". Avsked och hemkomst är polerna kring vilken denna poesi cirklar i slitstarka bilder och trösterik ton.
Något måste lämnas för att göra försoningen möjlig. Den som vill bli upphittad måste först försvinna. Jaget ger sig ut från fastlandet i båt, det är konkret: med årorna mot sundet och horisonten. Längs stränderna spökar ett mummel av röster, i gryningen samlas de drunknade. Fågeln är en försångare, månen och stjärnorna är liksom solen och havet ledsagare i ett drama mot fonden av det parallellt mytologiska stoffets väv, skuggor, ekon.
I drömmen stiger ett luftskepp från himlen, bitarna av frigolit smulas längs vägen: "Det är sagotricket om man vill hitta hem." Och nog hittar Mia Ajvide hem - det går även an att läsa förstlingsverket som en kärleksförklaring från ett jag till ett du - men det är resan som gör mödan värd. Radernas rymd, språkets rytm, anspråkens höjd. Den dunkelt enkla skönheten hos de klara utsagorna. Det självmedvetna anslaget, som skänker sinnena en aning om gammal tysk romantik.
Föreningen av rädsla och tillit, fruktan och frid. Kort men naggande och vaggande gott.