Vandringsutställning: Lennart Holmbom, Ninni Wallin, Helge Håkansson, Bernt Carlsson.
Dubergska gården, Motala
Nej, utställningen vandrar inte vidare, även om den vore värd att göra det. Titeln syftar på arrangörernas egna vandringar som lett till kontakter med konstnärer i både norr och söder. Plus Motalas egen stolthet, Helge Håkansson, ur vilkens kvarlåtenskap ännu finns tavlor som sällan visats.
Stora fyndet gjordes vid vandringen på Mallorca, där en skylt utanför Palma, Andratx, väckte nyfikenhet och ledde till kontakten med Ninni Wallin.
Hon är född i Linköping och har läst sociologi, psykologi och pedagogik och arbetat som skolpsykolog, innan hon tillsammans med sin son flyttade till Mallorca. Där kom hon att ägna sig helt åt konstnärligt skapande sedan hon lagt grunden på Gerlesborgsskolan i Stockholm.
Sjukdom ledde till en omvärdering i livet, och i dag gläder hon oss med härligt spontana målningar i naivt utförande. Ofta med barn som motiv men också särpräglade djur, höns, får och lamm.
Det är svårt att inte ryckas med i hennes raka attityd och okomplicerade återgivning av lekande flickor, på cykel, med hopprep eller i andra vardagliga aktiviteter.
Ingenting märkvärdigt alls men skildrat med så betagande charm att hjärtat bara smälter. Färgerna lyser i sin direkta applicering utan sofistikerade nyanser.
Jag älskar detta måleri.
Vandring åt motsatt håll, i övre Norrland, ledde till Lennart Holmbom i Jokkmokk, en skicklig och mångsidig målare och grafiker inom giclée-tekniken. Han imponerar med sina ljusskildringar och de bägge oljorna i klassisk tappning är ytterligt gediget utförda.
Helge Håkansson var en produktiv konstnär, även populär i vida kretsar. Mest känd är han väl som landskaps- och interiörskildrare, men han ägnade sig även åt aktstudier och modellmåleri. Och förvisso finns ännu mycket kvar som inte lämnats ut för offentligheten.
En beundrare av och lärjunge till honom är och var Bernt Carlsson i Ljungsbro, verksam som bildlärare. Hans akrylmåleri präglas av stark individualitet och han har uppenbarligen utvecklat ett alldeles eget bildspråk utanför konvenansens gränser.
Här fäster jag mig särskilt vid hans kvinnobilder och den intrikata collografin "Förälskad löjtnant".
Ewe Olsson