Många kan sin "Brideshead revisited". Evelyn Waughs mäktiga roman - till stora delar självupplevd - blev tv-serie 1981 och har korats till en av de bästa som någonsin gjorts. Aktörerna, miljöerna, stämningen - allt bidrog till att tusentals tittare tog plats framför tv-apparaterna.
Jag tror inte att du som följde Jeremy Irons och Anthony Andrews i rutan kommer att bli besviken på karaktärerna i filmen. Matthew Goode som Charles Ryder är väl så kärlekstörstande och trollbunden av syskonen Flyte. Hayley Atwell teaterdebuterade med Royal Shakespeare Company och gör en Julia som övertygar både som vilsen tonåring och som tvivlande vuxen. Den karismatiske Sebastian Flyte spelas av Ben Whishaw. Honom såg vi senast som en av sex Bob Dylan i "Im not there" och han är ett lyckokast. Whishaw har nerverna på utsidan och är precis så utlevande, egoistisk och kontroversiell som man vill ha honom.
Godset Brideshead spelas liksom i tv-serien av Castle Howard, ett fantasieggande slott i Yorkshire som lever gott på sin koppling till filmatiseringarna av romanen.
Så långt är allt gott och väl. Men när det gäller grundproblematiken i romanen når inte filmen ända fram. Teman som synd, botgöring och Guds nåd känns främmande för en ickekatolik. I tv-serien gavs de gott om plats att utvecklas - minns bara hur det går till när Julias blivande make Rex Mottram konverterar till katolicismen - och manusförfattarna följde noggrant Waughs dialoger. Det gav även en ickeinsatt tittare möjlighet att förstå varför det går som det går till slut.
Den möjligheten går förlorad i filmen "En förlorad värld". Religiositeten rakas över ganska snabbt och fokus hamnar i stället på spänningarna mellan Sebastian, Charles och Julia.
Det säger sig självt att en sådan utvikning inte hinns med om man kokar ned elva timmar tv-serie till dryga två timmar film. Och det gör att filmen känns lite rumphuggen.
Men om man bara vill se en vacker och långsamt berättad historia är "En förlorad värld" utmärkt att vila ögonen på.