Claire är en ensam och tafatt kvinna. Hon jobbar som lapplisa i Los Angeles och bor med sin invalidiserade mor i en lägenhet som är ett kitschigt inferno av ljusslingor och blommiga tapeter. Hon har inte haft ett förhållande på sex år och tillbringar kvällarna med att konversera sin mor, invalid och stum efter en stroke.
Hon träffar en kollega, Jay, som är otrevlig, misogyn, lynnig och precis lika ensam. De blir ett par. Första gången de har sex har Claires mamma precis dött och ligger med ansiktet i en skål med potatismos. Ni fattar tonläget:krampaktigt indie. Lågmält, skruvat och med scener som är menade att vara mättade av svart humor. Men nästan allt skjuter förbi målet. I stället för att beröra, irriterar det mest. Jay, till exempel, är en helt obegriplig karaktär. Han är mest bara otrevlig, argsint och oförutsägbar. Och Claire går mest omkring och säger "okej" och låter sig själv bli ömsom förnedrad, ömsom hunsad.
Någonting saknas. Jag tror det är det man brukar kalla "hjärta". (TT Spektra)
Kalle Dixelius