Med pennan i ena och flaskan i andra handen klottrar sextiofyraårige vinalkisen Spruckna glaset ned sina supbröders rövar- och levnadshistorier i en skrivbok. Dagarna i ända sitter han på fyllekrogen "Slut på kritan" i en stad i Kongo-Brazzaville. Super. Och skriver, snart också om sig själv.
Kongolesiske författaren Alain Mabanckou driver ystert med klichén om författaren som drinkare i sin roman Slut på kritan. Överhuvudtaget var det länge sedan jag läste en så litterär roman, trots att Mabanckou rungande sjungande prosa imiterar det talade språket, inkorporerar slang och saknar punkter. Översättaren Karin Lidéns uppgift är smått omöjlig men hon lyckas över förväntan och gör Mabanckou till en överväldigande, ny bekantskap. Med sex diktsamlingar och sex romaner tillhör denna fyrtiotvååring en av den franska litteraturens mer omtalade författare idag.
Slut på kritan är späckad med litterära referenser - från Chateaubriand och Céline till Genet och Salinger - mitt i Spruckna glasets verbala villervalla. Berättelsen kränger, flödar och böljar fram utan att väja för alla tänkbara pinsamheter på temat underliv. Och på temat förnedring och nederlag. Hela tiden skriver Mabanckou med oförskämt gott humör och burlesk humor, som när Spruckna glaset utförligt, detaljerat och med stigande fascination skildrar en kisstävling på krogen.
Slut på kritan är en rejält osminkad, tragikomisk roman där man kastas mellan höglitterära dofter och vardagliga stanker. Romanen är oerhört driven och skickligt konstruerad - utan att verka konstruerad alls. Spruckna glaset är kanske inte en i alla avseenden pålitlig krönikör, men man tror honom för man vill tro honom när han tecknar sitt, ett slags Afrika från en bardisk.