Andrzej Tichý:
Fält
Albert Bonniers förlag
Viktig är inte ett ord att slösa med, och det är sällan det känns nödvändigt att använda det. Men Andrzej Tichýs andra roman "Fält" är ett riktigt kraftprov, framför allt i form av språklig kraft, konsekvens och en drivenhet att utforska det mörkaste i den mänskliga historien.
Författaren lämnar all medioker småmysighet bakom sig när han låter Nadir och Nadia mötas i utkanten av en psykiatrisk klinik för att gemensamt mässa fram början på en historia där allt vad intrig heter dekonstrueras. Någonstans citeras ur Dantes "Inferno" om ingången till helvetets alla kretsar: "Through me is the way to the sorrowful city. Through me is the way to join the lost people." Och det är som ett sådant löst sammansatt berättarsubjekt paret fungerar. Är de samma person rentav? Nadir är ju den punkt som bildar motsatspar till zenith, solens högsta punkt, underjorden med andra ord. Nadia, ett östeuropeiskt namn, kvinna.
Tillsammans framkastar de en roman som tar sitt avstamp i en andra generationens polsk invandrarfamilj i Malmö men som snart hamnar i världens alla krigshärdar. Inte bokstavligt men bildligt. Nu och då. Här och där. Vad är landsgränser? Vad är personliga gränser?
Genom deras historia avtäcks en studie i förnedring och övergrepp som bara stundtals känns tryggt förankrad i en berättelse om en familj. Det finns nog inte en historisk oförrätt som inte mals ner någonstans i "Fält" - ibland bara som blanka, tomma, vita sidor, fält, eller svarta övergångar, hål. Stundtals blir det som att flasha CNN:s alla nyhetssändningar i repeat där de allra grymmaste inslagen valts ut.
Mitt i allt finns också denna historia om Nadia, Nadir och deras allra närmaste vars liv är konsekvenser av ett större skeende. Till exempel det ensamma barnet som "kommer att uppfatta världen som ogenomtränglig, ofattbar och obehaglig. Ingen kommer att finnas till hands för att lära det att tolka denna värld annorlunda, ingen kommer att översätta det kalla till någon varmare."
Eller farmoderns brev som väcker minnen om något annat än det individuella livet: "Det förstärkte känslan av att jag var en konsekvens av något större än en självständig och unik varelse, att jag var fångad i ett mörker som inte var mitt. Ena änden i en kedja vars ände försvann in i ett dimhöljt artonhundratal."
Andrzej Tichýs privata historia sipprar hela tiden in i berättelsen. Mitt i alla Groznyj-, Rwanda-, Kosovo-, Tjetjenien- och Zairereminiscenser finns ändå den som en röd tråd.
Baksidan av Tichýs sätt att skriva är att en viss monotoni kan infinna sig. En del stycken består av katalogiseringar och upprepningar men oftast ger de en känsla av ett vittnesdokument, skrivet i omväxlande tilltal; ibland du, ibland jag, ibland vi. Även om den här sortens experimentella litteratur sällan blir översatt skulle det inte förvåna om Andrzej Tichý når utanför landets gränser. En nutida Peter Weiss med en hel del motståndsestetik i bagaget - krävande men riktigt, riktigt bra.