Ola Klippvik har läst och drabbats av "Smärtans ministerium" av Dubravka Ugresic -- en kombinerad krigs- och litteraturhistoria.
Ny bok
Dubravka Ugresic: Smärtans ministerium
Översättning: Djordje Zarkovic
Albert Bonniers förlag
"Livet är någon annanstans". Så heter Milan Kunderas roman om angiveri och poesi i forna Tjeckoslovakien. Titeln skulle passa "Smärtans ministerium" minst lika bra. Fast här stavas nollpunkten Jugoslavien.
I likhet med sin berättare är Dubravka Ugresic exilkroatiska, bosatt i Amsterdam. I ett slags ledmotiv skriver hon: "Att återvända till de länder som vi har kommit ifrån innebär att dö, att stanna kvar i de länder som vi har kommit till innebär att förlora."
Att känslan av meningsförlust bottnar i författarens reella upplevelse av detsamma, är tveklöst. Samtidigt är detta en fiktionsroman. Tvärs igenom Ugresics vackra resonemangsprosa löper en berättelse. Med en sorts början, mitt och slut.
Professor Lucics har fått en tjänst på slaviska institutionen vid Amsterdams universitet. Hon ska undervisa en grupp exiljugoslaver (kroater, bosnier, serber) i deras och sin egen litteraturhistoria. Alltså i en historia som inte längre har nåt land. Och om man ska tro berättaren: knappt ens nån litteratur. Däremot en massa provinsialism och unken manschauvinism.
Som en av eleverna uttrycker det: "När Flauberts Madame Bovary gavs ut första gången var Zagreb en by med 16 675 invånare."
I stället för undervisning initierar Lucics ett minnesarbete, mer eller mindre av en slump. Det något oklara syftet tycks vara att eleverna aktivt ska minnas det land de lämnat. Sätta ord på sina känslor som det också brukar heta.
Och eleverna minns. De minns nervösa skoldanser, tv-program, receptet på bosnisk gryta, språkliga egenheter, lögner, serietidningar, kamrat Titos begravning, gästarbetartågen och en sorts mönstrade kex som hette "hemmafrun". Med andra ord banaliteter och brutaliteter om vartannat. Oklart, som så ofta, vilket som egentligen är vad.
Uros till exempel, som senare skjuter sig, berättar att han i andra klass fick i läxa att skriva något fint om Tito (eftersom presidenten låg på sjukhus och fröken sa att han "skulle bli glad om vi skrev något fint till honom"). Uros: "Jag skrev att jag önskade att jag var en näktergal, så att jag varje morgon kunde flyga till kamrat Titos öra och väcka honom med mitt kvitter."
Härav hans öknamn: Näktergalen. Särskilt hans pappa, som själv grät när Tito dog, sägs ha skrattat hånfullt. Och så avslutar Uros sitt korta men ack så pregnanta minnesarbete: "Jugoslavien var ett hemskt land. Alla ljög, precis som de ljuger i dag. Fast nu har lögnen delats i fem delar."
I tider av integration borde "Smärtans ministerium" vara obligatorisk läsning.