Kristofer Ahlström lyckas riktigt bra i sin första bok. Starkast är närvaron, nukänslan i det sommarheta Fårö som är skådeplatsen där berättarjaget sakta men säkert går överstyr i sin vilsenhet och något granatchockade tillvaro.
Den unge mannens mor har tagit livet av sig och nu har han kommit hem till det numera sålda gamla huset på ön, för att röja upp tillsammans med en gammal vän.
Det är varken första eller sista gången ett barn städar upp efter en avliden förälder i en roman, pusslar i sitt förflutna och förälder-barn-förhållandet, men Ahlström skapar trots allt något alldeles eget.
Berättarjagets inre röst är lätt att tro på (och lyssna till) och på plussidan ligger också gestaltningen av vänskapen med barndomskompisen Jonas, liksom beskrivningen av den friktion som i alla tider funnits mellan sommargäster och glesnande urbefolkning, den slags rikemansimperialism med uppköp av läckra tomter och byggande av mer eller mindre palatslika deltidsbostäder som ökar avstånden mellan vi och dem.
Vreden och bitterheten vänds mot valda delar av omgivningen men slår som alltid tillbaka mot huvudpersonen själv.
Att händelsernas utveckling och porträttet av den nya bekantskapen Maria inte känns hundraprocentigt sannolika går ändå att bortse ifrån när helheten är en god berättelse med ett klart väldisponerat driv.
PETER ÅKESSON