Kritikens hårda kritiker

Alla har sett den, alla känner egentligen till den och som journalist har man använt sig av den - oftast utan att veta om det själv. Negativismen. Alltså den hållning som säger att det är bättre att i alla lägen vara negativ.

Hellre berätta vad något inte är, än vad det är. Och hellre hylla ett verk för de regler och konventioner det bryter, än för vad verket egentligen uttrycker.

I boken "Kritik av den negativa uppbyggligheten" redogör danskarna Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen för negativismen och hur den blivit den allenarådande hållningen i vissa läger.

- Negativismen är ju till stora delar en omedveten ideologi. Det är en ideologi som man använder sig av utan att veta om det. Den består av ordvändningar; "konstnären överskrider normer" eller "konstnären kan inte hållas fast" eller "konstnären överbryggar gränser". Det är en ideologi som bor i uttryck, säger Frederik Stjernfelt.

Just därför berör den kritiker alldeles speciellt. Om kritiker hyllar det gränsöverskridande, det provocerande och experimentella, ja, då blir konsten, litteraturen och musiken sådan. Ända sedan början av 90-talet har författarna samlat in citat från tidningar, tidskrifter, radio och tv, som alla har ett gemensamt. De hyllar det negativa - normöverskridelsen, provokationen, det ramlösa experimentet - i stället för att se till verket i sig.

- Vi är absolut inte emot kritik. Men vi är bestämt emot kitschkritik, en kritik som ger kritikern själv en identitet. Vi kritiserar kritik som en sexig stil, säger Søren Ulrik Thomsen och får snabbt bifall av kollegan Frederik Stjernfelt.

- På det sättet är vår bok ett försvar för verklig kritik, för seriös kritik. Vi är heller inte emot att konsten ska provocera, men det kan inte vara den enda kvaliteten i ett konstverk. Och det kan inte vara en kvalitet i sig.

När "Kritik av den negativa uppbyggligheten" kom ut i Danmark för två år sedan, recenserades den i Svenska Dagbladet. Kritikern befarade att författarna skulle bli "intellektuellt lynchade". Men så blev det inte, säger Frederik Stjernfelt. I stället har debatten varit livaktig, med både ris och ros.

Men ni gör ju exakt det ni kritiserar andra för; bryter ny mark, provocerar och tar fasta på det negativa?

- Ja, fast vi kritiserar inte att man är kritisk eller bryter ner gränser. Men vi kritiserar att man gör det till en ideologi. Vi kritiserar idén att det är tillräckligt att överskrida en gräns för att skapa intressant konst eller intressant tänkande. Att överskrida gränser är ett verktyg bland andra verktyg.

Anta då att de har rätt: det finns en utbredd negativism. Och anta att den utrotas och förbyts i ett mer tillåtande kulturklimat, där konsten bedöms för vad den är och inte för vad den inte är. Var hamnar vi då? I ett vackert, harmoniskt . . . tråkigt land?

- Vi har ingen positiv uppbygglighet som motbild. Vår motbild är snarare konstens autonomi, konstens frihet. Konsten kan göra så många saker att vi tycker det är en förkortning av den att säga att den bara ska provocera. Det är bara en av konstens möjligheter, säger Frederik Stjernfelt.

Det är två år sedan boken gavs ut i Danmark. Men enligt författarna har den egentligen inte förändrat något; det negativistiska tonläget råder fortfarande.

- Om tio år kan vi se om det blivit bättre eller sämre. Varje gång jag läser en tidning och ser ett exempel på det tänker jag "men har de inte läst våran bok?", säger Søren Ulrik Thomsen.

Finns det inga sätt att tvinga in kulturlivet i rätt riktning?

- Nej, och det är inte vår mening. Vi har sagt det vi vill säga och that’s it. Det ska inte politiseras. (TT Spektra)

Kalle Dixelius