Ale Möllers världsmusikband live och medagerande på scenen.
Häftiga gestaltningar av de absurda figurerna i Satans följe.
En kultroman översatt till teateräventyr.
Tre goda skäl att se Leif Stinnerboms uppsättning för Stockholms stadsteater av Michail Bulgakovs "Mästaren och Margarita". Romanen påbörjades i slutet av 1920-talet, men eftersom Stalin förbjudit Bulgakovs verk publicerades den först 1967, 27 år efter författarens död.
Själv har jag en sval inställning till boken men blev förtjust i den här scenversionen. Den både är och är inte av välkänt Västanå-märke - teatern där Stinnerbom är konstnärlig ledare.
Det är nog hans förtjänst att Ale Möller band kunnat engageras. Utan att ta över ger dessa sex suveräna musiker föreställningen dess puls och färg åt miljöer och karaktärer. Tillsammans med fondprojektionerna av Lars Lerins akvareller en symbios av konstarter som känns självklar. Tills det mot slutet brassas på med en massa moln som Lerin är oskyldig till!
Inger Hallström Stinnerbom har stramat åt fantasin i sina alltid uppfinningsrika kostymer, med schackrutat "djävulstyg" som röd tråd.
Det är förvisso en fantastisk skröna Bulgakov skrivit. Stinnerbom tar risken att satiren slinker mellan stolarna i hans vildsinta blandning av värmländskt, ryskt och västafrikanskt, grekiskt. Men hur störande hade det inte varit om Mamadou Senes och Maria Stellas sångtexter översatts till svenska! Vilka härliga röster de har, vilken kraft och klang!
Jakob Eklund blir med stort nyanlagt skägg Woland, en djävul vars bländverk också bidrar till att återförena älskande, ge samvetsplågade frid och rädda konst undan förgängelse. Hur ska han framställas? Varken Eklund eller hans regissör förefaller vara säkra på det.
Desto mer övertygar Wolands anhang. Rolf Lydahl är lysande lömsk i mimik och kroppsspråk som den rutige Fagot med livsfarlig glimt i ögonen. Per Sandberg är Karlsson på taket-lik med nya roligheter och nedrigheter redo i varje scen. Uppstoppad och med fräsande elakhet gör Bergljot Arnadottir den galtstora katten Behemot.
Lika litet entydig som Woland men trots sin svaghet tydligare gestaltad är Philip Zandéns Mästaren. Som han framställer sin antihjälte leds associationer både till Kristus och till den gode revolutionären. (Är inte Mästaren folkets smeknamn på den mystiske subcommendante Marcos?)
Svartmagins alla rättfärdigt eller slumpartat drabbande tricks sprider den förvirring som för poeten Ivan Nikolajevitj till sinnessjukhuset. Sven Ahlström ger rollen sin speciella laddning.
I scenerna ur Mästarens roman gör Ingvar Hirdwall lågmält en Pontius Pilatus som har att ta till sig Jesusorden "Feghet är människans största synd". Och nog är det med mod, inte minst på Satans bal, som Margarita - Frida Westerdahl - bevisar sin kärlek.
Det hela liknar ett slags varieté på de tiljor som scenografen Peter Holm förlagt till en upphöjd scen, som på en rockkonsert. Innehållsrika och fantasifullt lösta scener spelas upp. Men det magiska är det ändå sången som står för.