Bodil Malmsten: Kom och hälsa på mig om tusen år
Finistère
Bodil Malmstens förra bok daterades juni 2005 - feb 2006. Den nya, "Kom och hälsa på mig om tusen år", är tidsbestämd mars 2006 - april 2007. Ett inlett projekt, vill man tro: förädlad blogg, förfinad loggbok med boksnöre och författarens färgfotografier i Lars Sundhs njutbara formgivning. Som forna tiders borgerliga julbrev från den franska förskingringen. Present för utvalda. Kulturell karamell i stället för Olle Hedbergs årliga.
Dagens titel skall ha formulerats av Majakovskij, föregångarens ("Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig") lånades från Wislawa Szymborska. Citatet är en paradgren och även om Malmsten är notoriskt medveten om rådande strukturer och mansdominansen på alla mäktiga domäner, så återvänder hon - det kan liksom inte hjälpas - till husgudarna: Beckett och Montaigne, Thomas Bernhard och Imre Kertész.
Trllskande propp
Mot läsefrukterna står mera handfasta erfarenheter av växterna och mullvadarna i trädgården, av värmeböljan och en nyinköpt sprinkler. Och är det inte badkarsproppen som trilskas (eller kanske snarare rörmokaren i VVS-butiken) så väcker vatten- och avloppsinspektionen oro.
Medan byråkrater och hantverkare inväntas blir det en hel del film och tv-tittande. Fast kring bilolyckan - Malmstens Rover påkörd av förvirrad dam - råder viss diskretion. På det hela taget utelämnar Malmsten så mycket att hon aldrig riskerar att bli utlämnande. Som försvarare av integritet och intimsfär är hon smart: personligt tilltal, privat restriktiv.
Via Charles de Gaulles och Orly och alla jobbiga säkerhetskontroller far hon i skytteltrafik mellan Finistère i Bretagne och Stockholm. I Sverige, skriver hon, "blir man alkoholist av lättöl och narkoman av näsdroppar". Det är skarpt formulerat, och symptomatiskt: ingen är så fixerad vid Sverige som utlandssvensken. Och i det nya landet strejkar alla mest hela tiden, även croupiererna, det är för komiskt: "Rouletthjulen står stilla."
Flykt undan skrivkrampen
Fotbolls-VM betraktas elegant ur bägge nationernas perspektiv (Zidane, vad gjorde du och varför?) och innebär - många författande människor känner igen det - en månads nästan legitim respit. Ronaldinhos och Zlatans konster sanktionerar skrivskolkandet.
Hela boken kan ses som en flykt undan skrivkramp och större litterära satsningar. Men också och hellre som en egen genre med sex facetter: vardagsredovisningarna, tillkortakommandena, reaktionerna, humörsvängningarna, improvisationerna och idiosynkrasierna.
Med Orhan Pamuk kan Malmsten instämma: "Jag skriver, för att jag är rädd för att bli glömd."