”Östergötlands landsting snålast av alla på kultur.” Enligt artikeln med den rubriken i Corren 19 mars är Östergötland den region i landet som satsar minst pengar på kultur. Siffrorna är från 2011, och alltså inte helt aktuella, men det mest anmärkningsvärda är den förklaring som ges av Marie Morell, ordförande i landstingsstyrelsen: ”Jag menar att vi har välrenommerad kultur, och institutioner med högkvalitativa verksamheter, och väldigt gott rykte.”
Budskapet är således att det finns strukturer som gör att kulturen ”klarar sig ändå”, utan att man tillför pengar.
Detta budskap kan man argumentera mot utifrån flera olika aspekter. Som regionombud för Sveriges Författarförbund är jag sedan ett drygt år tillbaka medlem i regionala rådet för professionella kulturskapare, vilket är en dialogpart för Östsam i enlighet med samverkansmodellen. Samverkansmodellen bygger på principen att det statliga stödet för kulturell verksamhet fördelas som en pott till respektive region, där en flerårig kulturplan i sin tur beskriver hur dessa medel ska användas.
Den regionala kulturpolitiken styr således villkoren för kulturskaparna, både på institutionsnivå och för oberoende utövare, och enligt samverkansmodellen ska processen med detta arbete ske i samverkan med kommunerna och i samråd med länets professionella kulturskapare samt civilsamhället. Regional kulturpolitik handlar således om hur länets invånare ska få god tillgång till kultur utifrån de nationella kulturpolitiska målen, prioriterade områden, regionala förutsättningar och ekonomiska utgångspunkter.
Enligt de nationella kulturpolitiska målen ska kvalitet och konstnärlig förnyelse främjas – ”kultur ska vara en dynamisk utmanande kraft” och ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling” (Kulturutredningen, ”Tid för kultur”, prop 2009/10:3). Kulturen ska alltså inte bara ”klara sig”. Kulturen ska våga, ska växa, ska ge möjligheter och perspektiv, ska kunna experimentera, ska inkludera, ska berika, ska ifrågasätta… Det vill säga inte stagnera i givna former och utifrån befintliga strukturer.
Fria kulturutövare och mindre etablerade kulturområden som ännu inte har institutionaliserats, kan inte förväntas växa av sig själva eller passas in i befintliga strukturer. Det är redan i dag ett stort problem för professionella kulturutövare att det finns dåliga ekonomiska förutsättningar att starta och driva nya verksamheter, men också för att fortsätta utveckla befintliga, och om regionen lutar sig tillbaka och förlitar sig på traditionella strukturer blir det svårt att leva upp till de nationella målen.
Samverkansmodellen kräver regionalt engagemang och lyhördhet, en önskan att utvecklas och förmågan att se utöver det färdiga och självklara.