Och det hände sig vid den tiden att det utfärdades ett påbud om att hela den svenska statsfeministiska PK-konspirationen skulle gå samman för att en gång för alla göra livet lite jobbigare och tråkigare för de vanliga människorna. Det var den första riktigt uppstyrda PK-attacken och den skedde när Åsa Linderborg var kulturchef på Aftonbladet.
Alla gick man ur huse, var och en i sin tidning, blogg eller talkshow. Makode Linde, som genom sitt yrke som konstnär hörde till kulturmarxisterna, begav sig till Moderna museet för att omgjord till en blackfacetårta håna både svarta och kulturministern. Musikfestivalen Way out west vägrade sälja kebab till Kraftwerk-fansen. Behrang Miri lindade sina Tintin-böcker och lade dem i en ryggsäck eftersom det inte fanns plats för dem inne på Kulturhusets barnbibliotek.
I samma trakt raglade tre vita män omkring och vaktade sitt land om natten. Då stod Soran Ismail framför dem, och de greps av stor förfäran. Men Soran sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om stor samhällsomstörtning, en nyordning för hela folket. Från och med nu ska lucian vara mörk, pepparkakor förbjudna och ’Tintin i Kongo’ endast kunna läsas på Kulturhusets ungdomsbibliotek.”
Och plötsligt stod där tillsammans med Soran en stor här – homolobbyn, veganerna, genuspedagogerna, kultureliten, PK-media, judarna på Bonniers, ja alla hade samlats – och prisade nyordningen:
”Ära i höjden åt Gudrun Schyman
och på jorden ett tråkigt och könlöst DDR-liv åt dem hen har utvalt.”
När den PK-elitistiska hären hade farit vidare sade de tre vita männen till varandra: ”Låt oss ta våra vandringsstavar av järn och gå in på flashback för att se om det är sant det som de låtit oss veta.”
Men först skyndade de i väg för att hinna njuta av den viktigaste av svenska jultraditioner: att klockan 15 på julafton samlas för att i familjens sköte tillsammans skratta åt den roliga negerdockan. Men icke. Negern var bortklippt, kvar var bara några dvärgar och den där bögiga musen, och alla som såg detta häpnade och rasade i olika facebookgrupper.
”Fan va fittigt. D e röva”, twittrade den vanligaste av alla vanliga människor, Glenn Hysén. Men till och med han hade blivit hjärntvättad av böglobbyn och var inget att hålla i handen längre. Och Bosse Hansson fick man visst inte ens säga längre, för då var man rasist.