Med romaner som "Skämtet" och "Varats olidliga lätthet" har Milan Kundera många gånger imponerat med sin tankeskärpa och sin elegans. Ofta har hans essäistik varit tilltalande, men den är mer problematisk. När han nu i en tredje essäbok - "Ridån" - skriver om romankonsten är ett första problem att mycket återkommer från de två tidigare. Utgångspunkten är densamma: En romans uppgift är att uttrycka det som inte kan uttryckas på annat sätt. Varje betydande roman ska visa en ny sida av tillvaron. Kompositionen är en omistlig och avgörande del av helheten. Därav följer exempelvis Kunderas motvilja mot filmatiseringar av romaner, som med nödvändighet tar bort särarten.
Här finns många intressanta nedslag bland författarens favoriter: Cervantes, Robert Musil, Flaubert och Franz Kafka för att nämna några. Men, som sagt, har man läst Kundera förut känns mycket alltför välbekant.
Ett andra problem är att tankeskärpan och elegansen tenderar att bli rätt tröttande. Förvisso har han en viss briljans, men den lyfts fram lite väl ogenerat; att kursivera särskilt viktiga ord och lyckade formuleringar till exempel är han mycket förtjust i. Tyvärr är det nog så med Milan Kundera att man måste konstatera det ganska trista: Det var bättre förr.