"Det var inte så här det skulle bli", konstaterar Anna om familjens resa till Sicilien. Ändå är det som om livets omständigheter tvingar fram ett nederlag vid Etnas djupa kratrar. När saker inte blir som vi tänkt oss eller hoppas, är det ofta vi själva som driver dem dithän.
Anna och Mats lever i ett äktenskap som alltmer förlorat sin färg. Anna är på väg upp i yrkeskarriären efter en lyckad bok. Mats har svårigheter i sitt jobb som datakonsult och rör sig i kräftgång. Med skral kassa och begränsat emotionellt förråd beger de sig på en semesterresa till Italien med sina två barn.
Allt är dömt att misslyckas. Varken författaren, Mats och Anna eller läsaren med sina egna livserfarenheter har anledning att tro något annat. Helena von Zweigbergk skriver med en nästan kuslig realism som träffar rätt in i minsta detalj och tanke. Det är så här vi är i medelålderns kris: Småaktiga, elaka, självupptagna och med naiva förhoppningar om livet.
Sista dagen i Sicilien ska familjen följa med utflyktsbussen till vulkanen Etnas topp. Detta utflyktsmål blir en dov metafor för Anna och Mats kris; en rykande krater som hotar att förgöra allt liv omkring sig vid det utbrott som förr eller senare måste komma.
Den realistiska relationsskildringen har dock ett slut med realistiskt hopp. Efter att båda hemfallit till en sexualiserad tonårskultur, tar de till slut tag i en oviss framtid med större respekt för varandra och sig själva.
Redan i romanen "Tusen skärvor tillit" visade Helena von Zweigbergk hur förälskelse och relationers skörhet kan skildras med trovärdighet.
Ändå hade jag hoppats på något mer. Nu blir det lite som att sitta hos familjerådgivaren och se hur misslyckanden fördelas rättvist mellan båda parter. Allt medan terapeuten predikar hur det egentligen är.
Detta är en bra roman som skulle tåla mer konstnärlig frihet.