Länsmuseet gör en rejäl satsning på konstnärer med östgötaanknytning. "Re:tur" har sin pendang i den hyllningsutställning till döda östgötakonstnärer som pågått i några veckor. Här handlar det om levande och verksamma konstnärer "i förskingringen". Man har utnyttjat Westmanhallen så att den vackra lokalen får bidra till helhetsintrycket, som är pregnant och sobert. Spännvidden i uttryck och tekniker är ett delikat smörgåsbord.
"Retuhr" kallar Peter Uhr sin nomadiska kontemplationsplats, där en väl intrampad matta bildar en privat, skyddad plats. I hörlurar kan man ta del av musikverket "Sju sonater" som konstnären själv komponerat. På en liten bildskärm visas ett harmoniskt ökenlandskap. För den som besitter en viss uthållighet kan ett skeende uppdagas. Uhr har skapat en plats för enskild begrundan av till exempel tidens flykt.
Eva och Per Pettersson är ett samtrimmat konstnärspar, sedan länge hemmastadda inte bara i sina respektive konstnärskap utan också i varandras. Deras vackra, konkreta skapelser speglar den gemensamma ideologiska plattformen. Såväl Pers målningar som Evas vävnader indikerar ödmjukhet och respekt inför uppgiften. Det här är ett konstnärspar som borde ha uppmärksammats mer under åren.
Helene Öfwerström skildrar i fotografier ögonblick i människors livsvandring. I korta serier undergår "obetydliga" platser små förändringar sedan några barn varit där och lekt. Fingerkladd på fönsterrutor blir isande vackra mönster i motljus. I samtliga bilder finns en poetisk underton.
Martin Jacobson har gjort klassiskt vackra, laverade teckningar. Han ger sig uppenbarligen tid att bärga sina intuitiva idéer fram till målet. I vad som kan vara en äldre museisal ligger ett antal mammutbetar. När man tittar in i salen från andra hållet har en mammut kommit på inspektion. Allt utfört med tålamod och skicklighet.
Gunilla Sköld Feiler har byggt ett täckt rum i svart textil. Oavbrutet pulserar en rogivande tonslinga inifrån. I rummet möts man av fosforescerande fragment av formgjutna speglar. Man kan föreställa sig dem som ekon från en sprakande begynnelse av universum. På en filmduk visas samtidigt enskilda människor eller mindre grupperingar, väntande, mitt i den fortgående skapelseprocessen.
Hans Björn har byggt några två meter höga pannåer, konturer av en vev. Här har han verkligen lyckats nå sin eftersträvade 3 D-verkan. "Vevarna" är de första målningar han gjort på åtskilliga år. Han visar också trettio datorbearbetade bilder med olika motiv från en skola i Malmö. Bilderna belyser och sammanfattar på ett hängivet och inkännande sätt andan och de materiella förutsättningarna på skolan.
Agneta Stening har förvandlat ett par tunga marmorskivor till något som påminner om spelplaner. Skivorna, med sina skålformiga urgröpningar, antyder människans möjligheter till påverkan på det allra äldsta jordiska och speglar också jordens och det (de) levandes eviga samhörighet. Skulpturerna beledsagas av sex teckningar, vilka kanske kan ses som förlagor till stenarbetena.
Malin Lobell framhåller skönheten hos några oansenliga, förringade växter; sådana som tränger fram mellan cementplattor eller rakt igenom tjock asfalt. Hennes verk handlar i viss mån om en vilja att upphöja dessa ständigt nedtrampade kämpar till fullvärdiga medlemmar av vår gröna natur.
Ida Selbing har byggt en ljusskulptur i form av ett podium i två våningar. Frostade rutor släpper igenom ett dämpat rött ljus i en förprogrammerad ordning. Man skulle kunna kalla verket en upplevelseskulptur. Dess estetiska potential är betydande.
Sievert Sjöberg