Kylslagen kärlekshistoria

"Jag älskade honom", som är en filmatisering av en bok av Anna Gavalda, är kyligt höstlik. Och det menar jag inte på ett positi vt sätt.

Filmen börjar med att en uppriven kvinna förs till en stuga på landet av en äldre man. Det visar sig att kvinnans man har lämnat henne och att Pierre, som tagit henne till stugan, är hennes svärfar.

Anledningen att fly till stugan är lite oklar. Vill svärfadern försöka muntra upp sin förbannade och förtvivlade sonhustru eller bara föra henne på säkert avstånd från sonen?

Filmens kallsinniga sensmoral tyder på det senare. Inte minst när Pierre (Daniel Auteuil) börjar berätta om sin egen kärlekshistoria. Där sitter han och värmer sig med whiskey framför brasan och berättar frostigt om hur han, som gift, blev blixtförälskad i den yngre Mathilde (Marie-Crosée Croze).

Problemet med "Jag älskade honom" är att berättelsens stora känslor inte "känns". Inte heller är den kylig på rätt sätt.

I ett annat sammanhang, till exempel i en film av Kaurismäki, skulle filmens cyniska kommentarer kunnat vara briljanta. Nu är jag mest konfunderad och lite lätt irriterad på det överordnade manliga perspektivet.

Franska mäns rättfärdigande av otrohet har minst sagt gjorts förut och framför allt gjorts bättre än i fallet Pierre.

Kvinnorna i filmen är mycket mer fascinerande. Och filmen blixtrar till endast vid de få tillfällen där de faktiskt får ta plats. Speciellt när kanadensiskan Marie-Crosée Croze får briljera som Mathilde. Hon är magnifik. Veteranen Daniel Auteuil är däremot ganska trist. Precis som "Jag älskade honom".