Vem är egentligen Ofelia? Den frågan sysselsätter Rose Lagercrantz. Sätt inte fokus på den där galna kvinnan som dränker sig och uppmanas gå i kloster. Utan på någon annan. Ungefär så går tankegångarna i "Ofeliaetyderna".
Författaren är inte nöjd med några slentrianläsningar, vill till och med lägga till några uppgifter till Shakespeares monumentalverk "Hamlet". Ofelia var möjligen inte alls jungfru utan med barn när hon gick ner sig bland näckrosorna.
Etyde betyder ju just övning och kärnan i boken är några fritt skapade små berättelser som diktar vidare utifrån det redan kända: Ofelia med sin syster, Ofelias första vinter på Kronborg, Ofelias lydnad. Och det är kanske just det, ordet underkastelse, som Lagercrantz har gått igång på.
Detta paras med en samtidsskildring som utspinner sig kring författaren/forskaren/läraren Rikard som träffar en ung kvinna Charlotte som sedermera kommer att spela den nämnda rollen i en Dramatenuppsättning. Någonting sätter igång en lavaflod av minnen kring deras kärlekshistoria kombinerad med resonemang kring tolkningsföreträde.
Ska man invända mot någonting så är det just det: att det blir mer litteratur som idé än gestaltning. Så hur intressanta än nyläsningar kan tyckas så hänger det ju på om det blir någon angelägen fiktion av det.
Bäst är de lätta, sagodrömska, efemära etyderna. Att skriva enkelt är svårt och i det excellerar verkligen Rose Lagercrantz. Hon kan konsten att koka ner ett komplext innehåll till några korta, eleganta, kärnfulla passager. I parallelldelen haglar citaten på det där något alltför akademiskt high-browaktiga sättet. Kvinnan själv beter sig lika gåtfullt gäckande som alltid med en tragisk ton av såväl offer som kärleksrebell om än i ny skepnad.
Trots att Lagercrantz har en tendens att skriva läsaren på näsan lyckas "Ofeliaetyderna" med bedriften att befria Ofelia ur historiens tvångströja.