På Hanna Nordenhöks debutdiktsamling står det tryckt i krigsrubrikstil: HIATUS. (Latin för "gap, öppning, svalg".) Bakom denna hotfulla invit döljer sig en lågmäld skara dikter som väl knappast kastar något nytt slags grus i språkmaskineriet. På välkänt modernistiskt manér lämnar de hellre stora vita fält och stryper utsagor.
"Att också placera en sorts händelselöshet. / Ett komma och ett gå." Så kan det stå på en sida, flankerad av två blanka.
Möt dikten som dikt. Sassures referent är ett bleknat minne - signifianten vann - och i gruset skrapar en versfot. "Juni. Du finns och är materia. Du är en cirkel inuti mitt huvud." Solipsismen blir inte mindre än så - eller större.
Det sköna med den här sortens poesi är att man mellan suggestivt verkande rader som "Bokstaven får inte plats i bokstaven" och "Göteborg är tjockt, halt, basiskt" kan känna sig fullkomligt fri - möjligen i brist på annat. Här är den, friheten. Här, här och här. Frågan är vad man gör med den. "Jag skriver ingenting." Jag är fri.
Paradoxen är tilltron till språket. Poeten Hanna Nordenhök tycks helhjärtat tro på sina fjära uttrycks genombrottsförmåga. (Varför annars skriva?) Ett lyckligt valt ord kan öppna en värld, likt madeleinkakan hos Proust.
Jag som olyckligt saknar den tron nyttjar cyniskt alla medel - klichéer, metaforer, grammatik - för att säga vad jag inte ville säga.
Ponera nu att jag utbrast: "Luta dig mot något. Ett golv, ett ord".
Vad skulle ordet - som jag visat sån vördnad - bry sig om det?