Lars Ardelius: Förströdd memoar

Den lekande människan kallades en utställning på Waldemarsudde i Stockholm år 2006 för att under några dagar hylla författaren Lars Ardelius i samband med hans 80-årsdag.

Och visst är det som en homo ludens, en lekande människa, man kunnat uppfatta Lars Ardelius som berättare, uppfinnare, träskulptör och skapare av en teater vid det gotländska sommarvistet.

Nyfikenheten och den mångsidiga kreativiteten är också en viktig förklaring till att Ardelius förblivit intensivt litterärt produktiv. Efter en mängd romaner, noveller och självbiografiska böcker mellan slutet av 1950-talet och 2000 kom bland annat tre berättelsesamlingar om människor som har större anledning att sakna framtiden än det förflutna samt ett par volymer där läsaren får vistas i döda författares sällskap - en underhållande form av fiktiv litteraturhistoria.

Hans första självbiografiskt färgade bok, romanen "Plagiat" kom redan 1968 - samma år som hans far begick självmord och på en efterlämnad lapp hade skrivit "Detta är inte bara Lars fel". Men sviten av öppet självbiografiska böcker inleddes med "Barnsben" 1986 och är nu framme vid del 5, "Livs levande".

Under tjugo pensionärsår har Ardelius haft en mer upplevelse- och växlingsrik tillvaro än de flesta under en hel livstid, så nog finns det att berätta.

Med ålderns - 84 år - och den ansenliga produktionens rätt må det visserligen vara honom obetaget att visa sig drabbad av författarsjukan numro ett: egocentricitet. Men detta är en förstrött skriven bok, ungefär som man när man till en gryta stoppar i lite av varje från kylen och kryddhyllan. Anekdoter, plötsliga erinringar och associationer, namedropping (som nästan kan mäta sig med den memoarskrivande Per Wästbergs!) tar udden av och intresset från själviakttagandet vars skärpa ju ingalunda övergivit psykologen Ardelius.

Faderns självmord och systern Susannes död blev vändpunkter i hans liv (läs mer i "Bitvargen" från 1997). Ett trauma löper parentetiskt också genom "Livs levande": det uppslitande förhållandet till dottern Lena som efter sin skilsmässa kom med incestanklagelser mot sin pappa.

GUN ZANTON-ERICSSON