Att 1900-talet var det mest krigiska århundradet hittills är allmänt känt, men desto mindre fokus brukar ligga på de verkliga offren i krigen - de civila. Det är något som Lars Ericson Wolke försöker ändra på med sin senaste bok. Här får vi stifta bekantskap med århundradets mest förödande påfund i människoliv räknat, nämligen bombkriget.
En hel världs avskyDet började i norra Afrika 1911, i Libyen, där Italien försökte göra sig till herrar genom bombräder mot nomadbefolkningen. Sedan följer Ericson Wolke bombkrigets utveckling genom kända och mindre kända krig, alltifrån Guernica till andra världskrigets bombningar fram till våra dagars Irakkrig. Förutom opålitliga resultat - många bomber missade sina mål - visade sig bombkriget dessutom vara förödande ur propagandamässig synvinkel. Amerikanernas bombningar av Hanoi julen 1972 för att försöka få Nordvietnam att kapitulera väckte en hel världs avsky sedan TV-bilder snabbt skildrade förödelsen. Det i sin tur ledde till mer medvetenhet om att det inte gick att bomba bort motstånd mot angriparna, snarare stärktes det av bomberna, vilket har präglat de senaste decenniernas bombkrig.
Offer och räderWolke Ericson har skrivit en lättläst och bred skildring av ett långt händelseförlopp. Det är därför inte förvånande att man under läsningen märker att vissa partier är mer välskrivna, säkert för att han har ägnat dem mer forskning - exempelvis bomboffensiven mot Japan 1942-45 och slaget om Storbritannien. Bäst fungerar skildringen när han ägnar sig åt analys av förutsättningar, tankar och de människor som fanns bakom bombkrigen. För emellanåt blir det väl många siffror och uppräkningar av bomboffer och flygräder, siffror som trots sin obeveklighet inte förmår göra bombkrigets fasor mer begripliga.
ERIK PETERSSON