Högklassiga verk finns förvisso utspridda längs vägen under det dryga halvsekel han varit verksam. Men på 70-talet kom de betydande verken ovanligt tätt - jag tänker i första hand på romansviten "Sprickorna i muren".
Sedan Lars Gustafsson flyttade tillbaka till Sverige för några år sedan - vilket möjligen har med saken att göra - har han gett ut riktigt fina böcker som romanen "Fru Sorgedahls vackra vita armar" (2008), och diktsamlingen "Elden och döttrarna" från i våras.
Höstens bok är en roman som heter "Mannen på den blå cykeln". Förutom text innehåller den bilder tagna av författarens far på 1920-talet, mycket fina. Det är ur dessa berättelsen har vuxit fram, enligt ett efterord.
Tonen är omisskännlig, Gustafssons röst är en av Sveriges mest särpräglade. Samtidigt finns här någonting nytt, ett slags lugn. Det existentiella träder fram mer, det politiska och dagsaktuella, som var påtagligt i 70-talsverken, försvinner bort.
Inledningen till den nya romanen är en ren njutning att läsa, med dess Strindbergska friskhet i skildringen av Västerås hamn år 1953 och hur den cyklande försäljaren Jan V Friberg ger sig ut på uppdrag i det för Gustafsson-läsaren så välkända Västmanland.
Friberg ska sälja hushållsmaskinen Assistent. Efter en ordentlig vurpa hamnar han på en större gård. Ungefär som Kafkas lantmätare i "Slottet" möter han en värld som är helt konkret och verklig och samtidigt lika mystisk och svårgripbar. En association till Gustafssons egen "En kakelsättares eftermiddag" från 1991 ligger också nära till hands. Någon hamnar någonstans med ett uppdrag, men frånvaron av direktiv och vägledning blir en bild av livet: vi slängs ut någonstans utan att veta varför, skyddslösa och förvirrade, famlande efter en mening. Det är existentialism sprungen ur ett slamrigt 1950-talskök.
Och häri ligger det mest märkvärdiga, Gustafssons förmåga att få oss att i en och samma mening läsa om, låt säga, en kakelugn och vårt behov av kärlek.