Redan som mycket ung kunde Lars Gustafsson låta som en gammal knarrig professor. När han nu är både gammal - 74 år - och professor låter han inte längre vare sig gammal eller knarrig. Han låter trygg; som en författare som inte behöver bevisa något.
Polemik, uppvisande av läsefrukter och överlägsenhet lyser med sin frånvaro i nya diktsamlingen "Om begagnandet av elden". De karaktäristiska filosofiska och existentiella tankesprången finns där, som alltid. Annars vore det ju inte Gustafsson. Fast inte heller de är så framträdande den här gången.
Vad som framför allt präglar dikterna är i stället den Gustafssonska ödmjukheten inför tillvarons gåtfullhet. För så är det: tvärsäkerheten har alltid gått hand i hand med en fundamental osäkerhet hos Lars Gustafsson. Ju mer man kan, desto mindre vet man, verkar han säga. Eller rättare sagt visa. För det är vad han gör när han är som bäst i sin poesi, håller fram en skenbart enkel bild. En sommardag i Västmanland, ett kärr med salamandrar, mört i vattnet. Sådana saker blir i Gustafssons poetiska värld starkt laddade, och ändå är det fortfarande enkla, rena bilder. Ja, det är smått mirakulöst.
Flera dikter färgas av det faktum att livet till största delen redan är levt. Ett par stycken handlar om kollegor och vänner som gått bort. Andra blickar med visst vemod tillbaka. "Nyss var rösterna fler" heter en av de finaste.
En annan av de vackraste är samlingens sista, storslagen i sin enkelhet och representativ i sin känsla:
Här rådde nu den stilla blankhet
som kunde störas av ett enda årtag.
Årstiden som långsamt svalnar.
Ljudet av en kätting som tas loss
och läggs på botten av en eka.
Och rädd att skada denna
vattenspegels sällsamt stora lugn
höll jag min åra svävande i luften