Överallt kameror som registrerar ansikten och rörelsemönster. Anställda med chip inopererade i nacken för att kunna övervakas av arbetsgivaren. I den privata vården drogas åldringar med ruttnande liggsår till medvetslöshet. Med hjälp av trafikkontroller utför polisen klappjakt på de illegala invandrare som gömmer sig i förorten.
Lars Jakobsons nya roman "Vännerna" utspelar sig i en nära framtid i ett samhälle som kunde ha varit, kanske blir. I detta FRA-land återfinns skådespelerskan som försörjer sig som levande reklampelare, en skrupelfri äldrevårdsentreprenör som bokstavligen går över lik för pengar, en överflödig ingenjör som befolkat världen med programmerade människokopior han själv avskyr. Alla rör de sig i skuggan av den mäktiga företagaren Janis Rokka, som till Folkhemmets ära byggt Per Albins huvud som jättemonument.
Som samtidskritik är "Vännerna" stundtals lysande. Dystopin är en hårsmån från realismen och med sin stillsamt ödesmättade prosa öppnar författaren oroande bråddjup genom små förskjutningar, samtidigt som han använder thrillerns grepp för att effektivt driva upp spänningen.
Däremot är jag inte tillräckligt mycket nörd för att förmå uppskatta de långa teknologiska utläggningarna, och de mångordiga essäistiska resonemangen om artificiell intelligens dras väl många varv - ja, här finns partier som är malande trista.
Jakobsons genre är filosofisk science fiction med tonvikten på det förra. Lika mycket som en vision av det konsumistiska kontrollsamhället kan "Vännerna" läsas som en idéroman om förhållandet mellan människa och maskin och jagets gränser. Men romanen är som bäst när författaren skippar föreläsningarna och ägnar sig åt att gestalta: Jakobson levandegör lika skickligt en medelålders mans tragiska ensamhet som en outhärdlig tortyrscen i actiontempo.