Lars Kepler: Eldvittnet

Det är inte för de suggestiva miljöskildringarna man ska läsa Lars Keplers kriminalromaner. Dessa är nämligen obefintliga.

Romanerna saknar dessutom levande personer - där finns varken Wallander eller Salander. Och den som letar efter aktuell samhällskritik hittar ingenting i den vägen.

Det begås dessutom alldeles för många mord i dem.

Ändå är de - och i hög grad årets "Eldvittnet" - några av de allra bästa svenska romanerna i denna genre.

De är för det första rasande spännande - författarna kan verkligen konsten att skapa cliffhangers i slutet av vartenda kapitel. På ett mycket skickligt sätt växlar de scen från ett kapitel till ett annat. Istället för att detta, som är lätt hänt, sänker tempot i berättelsen lyckas Lars Kepler istället använda tekniken för att öka spänningen.

De är dessutom skrivna på ett osedvanligt bra språk, lätt, men ändå exakt. Man lägger inte ifrån sig dessa böcker frivilligt.

Årets bok tar sin utgångspunkt i ett mord på ett flickhem.

Utredarna tror sig veta att förövaren måste vara en av de intagna på hemmet - hon har försvunnit under natten och bara lämnat ett blodigt lakan efter sig. Läsaren vet att hon inte gärna kan vara mördaren, trots att bevisen hoppar sig och jakten på den försvunna flickan får alltmer dramatiska inslag. Berättelsen blir på det sättet allt mer förbryllande och det är först alldeles på slutet som den verklige mördaren avslöjas och man inser att det är honom man borde misstänka ända från början.

Huvudpersonen i alla Lars Keplers romaner är kriminalkommissarie Joona Linna.

Han är lysande intelligent, ett fysiskt fenomen och allmänt otrevlig och egensinnig. Problemet är att man som läsare aldrig riktigt lär känna honom, inte ens när man som i denna boks slutkapitel får ta del av hans tidigare antydda personliga tragedi.

Det är en prestation av författarna - Lars Kepler är pseudonym för Alexander Andoril och Alexandra Coelho Andoril - att de lyckas kompensera alla brister i romanbygget med en sammanhängande, spänningsfylld, men naturligtvis samtidigt otrolig intrig och på det sättet hålla läsaren fången i ett strupgrepp. Bravo!