Lars Kepler: Paganinikontraktet
Bonniers
En generaldirektör med ansvar för svensk vapenexport hittas hängd i sin lyxvåning på Östermalm, samtidigt som den unga ordföranden för Svenska freds- och skiljedomsföreningen jagas av en professionell mördare i Stockholms skärgård.
Man behöver inte vara mycket till Sherlock och bara en smula Joona Linna, Lars Keplers kriminalkommissariehjälte, för att omgående räkna ut att "Paganinikontraktet" ska handla om svensk vapenindustri och det gamla härliga hyckleriet att endast sälja vapen till den som lovar att inte använda dem (i alla fall just nu).
"Paganinikontraktet" är bok nummer två signerad Lars Kepler - pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril - vars debutbok "Hypnotisören" förra sommaren var en sällsam, smått magisk läsupplevelse. Boken blev en hyperhyllad hypersuccé.
I jämförelse är "Paganinikontraktet" en tämligen konventionell uppenbarelse. Jag saknar hypnotisören.
I stället får vi ett drygt halvt tusen sidor i högt, hetsigt tempo med den traditionellt supersmarte, lite otypiskt sympatiske kommissarie Joona Linna i huvudrollen. Bit efter bit lägger Linna sitt pussel och inser bara gradvis att dramat fortfarande pågår.
"Paganinikontraktet" är välskriven, intelligent, bitvis mycket spännande. Men lite för ofta känns boken med alla sina ständigt skiftande scener i spektakulära miljöer som ett filmmanus till actionthriller i klassisk Hollywoodstil. Lägg därtill en sällsynt ondskefull storskurk som älskar Amativioliner och hamburgare. Lite för många klichéer hopas.
"Paganinikontraktet" bjuder på god, habil underhållning men knappast mer. Tyvärr inser jag att det unika, rent hypnotiskt fascinerande med "Hypnotisören" just berodde på hypnotisören.
Joona Linna är bara ytterligare en i raden av kriminalkommissarier. Som det redan finns så gott om.