BOK
Lars Norén
Dramer: Samhälle; Terminal
Albert Bonniers förlag
Shakespeare skrev trettioåtta pjäser som blivit odödliga. Lars Norén har – hittills – hunnit med mer än hundra, varav många redan är klassiker. Att de flesta av dem också ska finnas i bokform borde vara en självklarhet, i synnerhet som de är synnerligen läsbara – ja, med sin rikedom på lyhört avlyssnade röster till och med hörbara.
Tack vare att Lars Norén nu fyller 70 ingår utgivningen av ”Dramer” i hyllningarna. Två volymer i en svart box: 17 pjästexter i ”Samhälle” och 23 i ”Terminal”. Ett tungt vägande paket (2,7 kilo), ändå bara dramatik skriven under 2000-talet, samma tid som hans dagböcker skildrar.
Norén har under fyra decennier fört oss från borgerliga vardagsrum och skärgårdsställen till knarkares och hemlösas underjord, till fängelser och psykakuter och ut i krigens Europa.
Tidsbilder från miljöer märkta av hat, våld och rasism tecknas mer eller mindre fragmentariskt i ”Samhälle”. ”Kyla” och ”Krig” är två titlar som ger en antydan om grymhet och tragedier. Försök att begripa, utan psykologiska förklaringar men drabbande.
Både på scenen (alla har jag förvisso inte sett) och som läsning får jag dock starkare upplevelser av Terminalpjäserna.
Förlust och saknad, minne och glömska, tidens och dödens obeveklighet löper som existentiella teman, från den meditativa ”Tyst musik” – som jag minns som ett mästerverk i samspel med Mozarts sista stråkkvartett – till den lågmält svartsynta ”3.31.93”, med roller som representerar oss alla och blir till ett spektrum av mänskliga villkor.
Lyhördheten och den språkliga autenticiteten är densamma som i Noréns tidigare dramatik, men den ekvilibristiskt ordrika dialogen har reducerats, ofta till enradsrepliker balanserande över avgrunder.
Det är en gles, intriglös dramatik som kan likna beckettska slutspel eller Jon Fosses musikaliska minimalism. Orden faller som tunga droppar, tid kan komprimeras till en enda scen där ung och gammal speglar varandra, som i ”Litet rekviem” och ”Ren”.
Till ”Samhälle” har Kristian Petri skrivit efterord utifrån en intervju som enbart kretsar kring Noréns urscen, hotellet i skånska Genarp, ”en väldigt fri plats” med en blandning av alla slags människor.
Mikael van Reis (vars doktorsavhandling om Norén, ”Det slutna rummet”, utkom 1997) har skrivit det djuplodande efterordet till ”Terminal”. För att visa på en kontinuiteten i hans verk går han tillbaka till Lars Noréns poesi (14 samlingar publicerade 1963–80).
Barnet är centralt i allt Norén skrivit, påpekar han: svikna och utnyttjade barn, döda barn, aborterade barn, önskade ofödda barn. Det är barnet som blottas till och med i ”22 november”, en provokativ monolog i munnen på en hatisk 18-åring, född förlorare och rustad för en massaker.
Allt i ”Dramer” är inte omistligt, och om jag räknat rätt är 15 av texterna ännu ospelade. Men sammantagna ger de en god uppfattning om grundpulsen som van Reis beskriver: svängningen mellan extremer som går genom hela Noréns diktning; ”hans diktning byter kompassriktning ungefärligen runt varje decennieskifte – och når naturligt nog fram till det obekanta landet mellan födelsen och döden i Terminalpjäserna”.
Tro inte att dramatiken är ett avslutat kapitel för Norén i och med den här utgivningen. De politiska helaftonspjäserna ”Fragmente” och ”3.31.93” (tre akter á 31 scener = 93) från 2012 och 2013 är mosaiker över samhället och människolivet som till formen påminner om ”Personkrets 3:1” från 1997.
Att Norén nu åter tycks gå mot större, polyfona format står inte i motsats till hans strävan mot vad han kallar Giacomettipjäser, avskalade, ”avskapade”. Ett språk vid randen till tystnad.