Sedan första delen av Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” kom ut våren 2008 har ett annat litterärt tegelstensprojekt prisats och debatterats: Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Med sina litterära och mediala kvaliteter utgör de portalverk i den autofiktiva genren.
Nu kommer ”En dramatikers dagbok 20052012” som oförmedlat tar vid där den förra slutade. Åtta delar, 1 440 sidor utan numrering och styckeindelning. Sista datering: 30 december 2012 – nästan ikapp nuet.
Parallellt renskriver Norén i samarbete med sin redaktör på Bonniers. En avgörande skillnad är alltså att han nu direkt skriver för en publik. Och, vad det lider, för sin dotter Sasha, född 2009. Ett (generellt) syfte med dagboksskrivande är ju ”att samla bevis på att mitt liv inte är en dröm, en hallucination”.
Läsare med hyenainstinkt kan naturligtvis göra ”fynd”. Norén aktar inte för rov att ge sig på heliga kor som Ingmar Bergman och Bo Strömstedt, och hans förakt för DN:s och radions kulturredaktioner, Dramaten osv är orubbat elitistiskt.
Man kan hålla med om att det råder ”gruppnepotism” i den svenska kultur- och medievärlden. Men Norén är så rabiat att hans åsikter om ryggradslösa journalister knappast sticker ut. Måltavlorna hör för övrigt hemma i den offentlighet vars aktörer vi alla oförblommerat brukar ”tycka” om.
Varje gång (= ofta) han i förklenande syfte ger en person epitetet narcissistisk är det även riktat mot honom själv. Han vidgår en del ”onödiga utfall” i första dagboken och ber rentav om förlåtelse för svek i det förflutna.
Alltså: hänsynslös men på något sätt ändå återhållsam. Generös med kärleksfulla omdömen om vänner och skådespelare. Låter vissa omskrivna personer läsa manus, även om han sen inte alltid tillmötesgår deras önskemål om strykningar/ändringar.
Lars Norén gifter sig med A, blir – ”livrädd och lycklig” – far på nytt när han är 65. Han flyttar, skurar golv, har möten på caféer, tänker och läser (Beckett, Simone Weil, Heidegger), jobbar i trädgården på sin gotländska gård Bryor, shoppar maniskt – svarta kostymer, märkesrockar, specialgjorda skåp, växter.
Trivialiteter, ohöljd konsumism, kommenterade världshändelser: till allt annat blir dagboken ett tidsdokument.
Norén arbetar intill utmattning. Tillsammans med Ulrika Josephsson är han konstnärlig ledare på Riks Drama, erbjuds bli teaterdirektör i Köpenhamn, blir teaterchef på Folkteatern i Göteborg. De här åren utgör kulmen på hans karriär som dramatiker och regissör.
”Hamlet” på Romateatern, Ibsens ”Lille Eyolf” i Oslo, Munks/Dreyers ”Ordet” i Köpenhamn, hans egen ”Pur” (Ren) i Paris, ”Orestien” på Folkteatern. När han beskriver sitt arbete som regissör – fruktansvärt receptiv och obönhörligt krävande, med intensiv närhet till skådespelarna – blir det levande, omistlig teaterhistoria.
Viktigast är dock att Norén hittar tillbaka till det egna skrivandet. Flera pjäser samtidigt – ett ständigt flöde av bilder och idéer. Drömmar om levnadsöden berättade genom tystnad, om pjäser som Giacomettis skulpturer, intill skelettdelarna avskalade, avskapade – ett centralt begrepp som gäller både orden och jaget.
Här ligger dagbokstexten nära hans nya pjäs ”3.31.93” som fick sin urpremiär på Stockholms stadsteater förra veckan. Moment utan inbördes sammanhang, samlade till ett slags oratorium för 25 röster ur svensk medelklass. I dagboken infogas också några avsnitt ”Osynlig dagbok”, som liksom Heideggerläsningen tycks mig höra ihop med Noréns skönlitterära bok i höstas, ”Filosofins natt”.
In i beckettsk ålderdomMot ångest och livskramp står vitalitet-trots-allt, hunger efter kunskap, kärleken till döttrarna. Allt han skriver om Sasha är underbart. Och efter ”Filosofins natt” flödar hans prosa – ”egendomligt självbiografisk, och helt uppdiktad”.
Även om det överallt på dessa bibeltunna blad finns fantastiskt formulerade tankar och meningar blir jag ibland rätt led vid Lars Norén. Men så drabbas jag av de båda sista dagboksdelarna, för 2011 och 2012. De är djupt berörande. Trött, sjuk, fylld av förtvivlan (”ger färre skador än hopp”) är han redo att gå in i sin beckettska ålderdom. Avskapelsen, som är döden. Döden, som är den andra födelsen.