är nere, i det orange huset, bodde Bellman.
Vi är i Lars Winnerbäcks hemtrakter, på Söder i Stockholm, och han pekar hit och dit: skivaffären Pet Sounds, Bellmans hus, Östgötakällaren.
-- Fast här säger de Öst-jöta-källaren, säger han och vi ler i lokalpatriotiskt samförstånd.
Han har inget emot att promenera långa sträckor för de bilder vi vill ha. Vi går upp till Mosebacke och tar till och med Katarinahissen ner till Slussen och därifrån en taxi bort till Riddarholmen.
Men när fotografen vill ta några bilder på Skånegatan ett par kvarter från där vi träffas knorras det en del.
-- Jag tycker att det är så jävla jobbigt att fotograferas när det är folk runtomkring. Då känner jag mig som en pajas. Och Skånegatan, det är ju typ Stockholms catwalk, säger han.
Några timmar tidigare strålar vi samman på Pelikan, en klassisk ölhall på promenadavstånd från Lars Winnerbäcks bostadsrätt. Det är lite kyligt när vi slår oss ner, men så är det också helt folktomt eftersom skivbolaget abonnerat hela restaurangen för att vi ska få sitta ostört. "Oj, nu har han blivit riktigt folkskygg" tänker jag och får läskiga "Michael Jackson på Gröna Lund med Anton Glanzelius"-vibbar, men det visar sig inte riktigt stämma. Lars Winnerbäck är lika förvånad, och att det bara är vi på restaurangen beror helt enkelt på att den inte har hunnit öppna än.
-- Jag tycker om känslan här. Det är ingen musik, det är mer som ett sorl. Det ställer inga krav på en, man måste inte göra sig fin för att gå ut, säger han, lägger snusdosan på bordet och ber om ett glas vatten.
Han är på gott humör. En dryg vecka har gått sedan turnén där Lars Winnerbäck fyllt konserthus och sporthallar runt hela landet. Inget ovanligt när det gäller honom, men det som gör honom extra nöjd är att han för första gången har genomfört en hel turné där han suttit helt ensam på scenen.
Fast det höll på att gå illa.
När väl premiären i Kalmar var avklarad flöt det på utan större problem. När det började närma sig mitten på turnén blev det svårare: det kändes som att det aldrig skulle ta slut och bördan av att älta nervositeten helt ensam blev för stor. Lars Winnerbäck var ledig flera timmar varje dag, när den avancerade scenografin byggdes, och då fick han för mycket tid att tänka.
-- Jag törs ju aldrig gå ut så jag hängde bara på hotellrummet och såg hela första och andra säsongen av "24", första och andra säsongen av "The Office" och fjärde säsongen av "The Simpsons" på min lilla dvd-spelare. Jag byggde bara upp för att "nu ska jag spela om några timmar och vara på topp här i kväll och spela ensam för tusen personer". Det blev mer och mer en noja, lite som vilken social fobi som helst.
Till slut klappade han ihop och fick ställa in i Östersund, officiellt på grund av magsjuka. Efter det förenklade han konceptet lite och ambitionen att ha en helt ny låtlista för varje konsert fick stryka på foten. Men det var roligt också, och han är som sagt stolt och stärkt av att ha kommit igenom det levande.
-- Det var ju det som var meningen också, att utmana mig själv att göra något som jag är lite rädd för. Och något som jag startade med, det var ju faktiskt såhär det började. Min allra första konsert var i Österbergaskolans aula i Linköping och det var lite samma känsla.
Vissa av låtarna han spelar är till och med från den tiden. "Kom änglar", från allra första skivan, röstades i höstas av P3-lyssnarna fram till Lars Winnerbäcks bästa låt genom tiderna.
-- Äh, det har blivit "den gamla låten" på något sätt. Det känns väl okej. Den känns gammal den låten, det gör den verkligen, men den är kul att spela för att folk gärna sjunger med i den. Det är skönt att få lite hjälp när man sitter ensam.
Han är inte helt bekväm med sina gamla låtar och han lyssnar nästan aldrig på de första skivorna.
-- Det är lite som att se kort på sig själv för åtta år sedan. Men samtidigt är jag så jäkla glad att jag gjorde de där skivorna och låtarna och inte väntade. Trots att det kanske egentligen skulle ha hållits på demostadiet.
De två första skivorna, "Dans med svåra steg" och "Rusningstrafik" är nästan att betrakta som demoskivor. Några kompisar satsade en slant, startade skivbolaget Elvira och höll tummarna för att de skulle sälja så att det gick runt.
Sedan dess har en del hänt. Både framgångsmässigt och låtskrivarmässigt.
Så kom änglar! Kom älvor!
Det börjar bli kallt.
Graderna sjunker så fort överallt,
och det hjärta, som skulle bli ditt på nåt vis,
fryser nu sakta till is.
("Kom änglar" 1996)
-- På ett sätt hade jag en friare tanke då. Jag hade ambitionen att tas på allvar, men i bakhuvudet var det mest ett sätt att slippa tänka på skolan och ett sätt att fly från verkligheten och allt trist. Världen av musik var så mycket mer färgrik på något sätt.
Nu är låtarna närmre honom själv. Förr försökte han med hjälp av låtskrivandet att skapa en fantasivärld att fly in i, nu försöker han skildra sin egen verklighet så sanningsenligt som möjligt.
En elegi för alla sorger den här hösten handla om,
för en mor som sjukna in, och för ett barn som aldrig kom.
För skuggan över gårn där aldrig solen lyste in,
för en ork som inte fanns, du sakna min, jag sakna din.
("Elegi" 2004)
"Elegi" från senaste skivan "Vatten under broarna" kan vara det mest utlämnande Lars Winnerbäck har skrivit. Åtminstone känns det så för lyssnaren.
-- Det var en knepig låt att skriva och spela in och spela upp och allt. Jag kände redan när jag skrev den att den till och med kommer att kännas privat, säger Lars Winnerbäck.
Ändå valdes den som första singel från "Vatten under broarna".
-- Jag hade väl inte trott att den här plattan över huvud taget skulle ha några radiospelningar eller ligga på "Tracks" eller nåt sånt. Jag trodde att det var en skiva för de redan invigda. Men så klart gjorde vi en singel, och då ville jag väl på något sätt visa en utveckling och sätta ribban för skivan.
-- Det är en konstig låt. Fast det som är väldigt personligt är ju det tills det har kommit på skiva, sen är det inte mitt längre utan allas.
Ändå står inte allt klart och tydligt i dina låtar, inte ens i "Elegi". Är det viktigt att ha en fallskärm, ett skyddsnät?
-- Nej, snarare tvärtom. Fallskärmen och skyddsnätet är hinder som jag försöker att ta mig ifrån. Men en låt är ju ett ögonblick, jag kan inte skriva ur alla vinklar och vara hur komplex som helst.
Egentligen är han inte så mycket för att diskutera sina texter i detalj. Låtarna är skrivna och det finns inte så mycket att avslöja i efterhand. Dessutom kommer han inte alltid ihåg hur han tänkte när de skrevs.
Oavsett vad varje bokstav betyder står det i alla fall klart att vissa ämnen är ständigt återkommande i den Winnerbäckska lyriken. Sångerna befolkas till stor del av människor som aldrig blir nöjda, som ständigt drömmer sig framåt med storslagna planer men inte lika ofta gör något för att förverkliga dem. Lars Winnerbäck är en man som berättar den splittrade 70-talistgenerationens historia.
Ska man älta om sin barndom, eller tackla sig fram
Det verkar bara finnas dom alternativen
("Pollenchock och stjärnfall" 1998)
-- Det finns något hos 70-talisterna som inte är helt sunt med vårt jävla ältande av barndom och kåldolmar och kalsipper och storpotäter och hit och dit. Vi pratar så mycket barnprogram jämt, men det är väl för att vi bara har barndomen gemensamt. Sedan dess har vi inte haft någon egen sak att tro på eller någon gemensam kamp.
-- Jag tror att vi är väldigt rädda för att bli vuxna. Det där med att räkna vuxenpoäng är ju väldigt dumt, det är väl ingen fara att bli vuxen, säger Lars Winnerbäck.
Han är inte själv helt bekväm med att bli äldre, men så är han också en del av sin egen generation. Och det är inte alldeles lätt att revoltera mot föräldrar som har haft både FNL och Rolling Stones, om man inte ska provocera bara för sakens skull.
-- Där har vi ett litet bekymmer. Vi blir nojiga i stället, mår dåligt, slutar äta eller äter för mycket. Vi är en klen generation.
Lars Winnerbäck skrattar, men blir snabbt allvarlig och konstaterar att det inte är alldeles lätt att hitta en plats i en värld av tusen möjligheter. Tiden då höjden av lycka var en statlig tjänst, en fru och ett par barn är förbi. Världen må ha blivit mindre trångsynt men det blir också svårare att hitta sin identitet när man kan bli vad som helst, resa var som helst och när allting fungerar trots oss, inte tack vare oss.
-- Jag känner ingen som har ett jobb där de tänker att "det här ska jag göra resten av livet". Det känns som att alla står med en fot utanför hela tiden och är på väg någon annanstans. Man ska åka jorden runt och hinna jobba i London som au pair, och sen ska man hinna se och göra så mycket så att det där med att skaffa ett radhus och barn känns nästan som att förlora, då har man gett upp. Och så är det ju inte egentligen.
Även om han själv är lika splittrad som sina generationskamrater så har han en fördel i att ända sedan han var liten ha vetat att han "ska ta sig igenom livet i sällskap med sin gitarr".
Fast den enorma framgång han har rönt de sista åren var inget han räknade med. Och han har inte alldeles lätt att hantera den uppmärksamhet den för med sig.
I Stockholm kan han till och med åka tunnelbana om det kniper, fast inte sena kvällar. Och han är gärna ute och promenerar både på Söder och i förorterna där det är färre människor och större ytor.
Ute i landet är det annorlunda. När han är i Linköping lämnar han sällan hotellrummet, och nu blir det mer och mer besvärligt även i andra städer.
-- Det är väl bara att jag kan känna mig som en pajas, helt enkelt. En del är väldigt trevliga och till och med presenterar sig, men annars . . . Att springa fram till någon man inte känner . . . Det kan ju kännas lite obekvämt, att man är någon slags allmän egendom.
-- Och så har det med fokus att göra. Jag måste koncentrera mig på det jag gör och då kan jag inte springa runt och vara kändis hela tiden. Det är ju ett heltidsjobb i sig för många, och det är jag inte intresserad av. Jag har aldrig känt att jag vill ha makt, men inflytande.
Jag säljer inget längre, stängt butiken
Jag gör mig inte arg på nån reklam
Tavlan är en fläck med vacker ram
Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken
("Faller" 2003)
Det är inte första gången jag intervjuar Lars Winnerbäck. Han är sig lik, men ändå inte. De två gånger tidigare jag har pratat med honom har han varit artigt trevlig, men ganska fåordig och avvaktande.
Han är fortfarande inte den som fläker fram sitt hjärta till allmän beskådan, men han är betydligt mer öppen, berättar generöst och skrattar ofta högt. Så är också situationen en helt annan. Tidigare har skivbolaget kastat ut honom på intervjuturné och bokat in honom på halvtimmesintervjuer i hotellobbyer i småstäder runt Sverige. Den här gången har Lars Winnerbäck själv valt att träffa mig och fotografen, och det enda skivbolaget har bistått med är egentligen viss logistisk och praktisk hjälp.
Det var efter skivan "Singel" 2001 som Lars Winnerbäck tröttnade på journalister. Sedan dess har det varit blankt nej till intervjuer, så när som på två undantag för Situation Sthlm, de hemlösas tidning i Stockholm, och ett för "Sen kväll med Luuk" i TV4.
Utåt sett har det tolkats som mycket av ett statement, en markering mot en ytlig och illasinnad nöjesjournalistik. Själv säger Lars Winnerbäck att det främst finns två anledningar till hans mediebojkott.
-- I vissa fall är det ett statement, att "nej, jag tänker inte sitta och göra reklam för eran dåliga radiokanal, eller hjälpa eran usla tidning att sälja lösnummer". Men sen är det en integritetsgrej också. Jag har inte så mycket att berätta att jag kan sitta och träffa tidningar varje dag, och när man får sitta och svara på helt ovidkommande frågor: "vad önskar du dig mest av allt just nu?", "vem skulle du vilja fastna i hissen med", "vem vill du ge en puss i påsk?". Det skiter man ju i vem det än är som svarar.
Han nekar dock inte till att hans val att tacka nej till intervjuer kom väldigt lägligt, när han hade släppt braksuccén "Singel" och redan var en platinasäljande artist, mycket tack vare uppbackning från media. Och han hade själv inte räknat med att det skulle gå så bra som det gjorde, att nästa skiva "Söndermarken" skulle sälja så bra utan att han syntes i tidningar och tv.
På "Vatten under broarna" finns några av de skarpaste rader en svensk topplisteartist har skrivit om journalister.
Dom som skriver ljuger, allt är tvärtom
Dom skulle mörda för pengar, skandalen är dom
("Mareld" 2004)
-- Det handlar inte om nöjesjournalistik, utan om kvällstidningar och om cynism inom journalistiken. Det finns ju en medial verklighet som lever sitt eget liv, där det plötsligt är en stor grej om Göran Persson har smakat på smågodis i en affär. I den stora verkligheten är det inte alls en stor grej, det skiter väl alla i, liksom, säger Lars Winnerbäck.
Men det är klart att det är roligt att vara populär artist också. Till exempel när 11 000 människor tränger in sig i en ishall bara för att få ägna sig åt en drygt två timmar lång kärleksorgie till ens ära.
Den fjärde september 2004 blev en kväll att minnas, både för Lars Winnerbäck, kompbandet Hovet och den 11 000-hövdade allsångskören. Fast innan konserten var inte allt frid och fröjd. Lars Winnerbäcks privatliv var lite uppochnervänt, bland annat hade han precis blivit pappa, han var väldigt stressad och ganska otrevlig. Först när soundcheck var genomfört släppte spänningarna och när han till öronbedövande jubel klev på scenen var han inte ens nervös.
-- Det är en larger than life-upplevelse, förstås. Det kändes så jäkla generöst av Linköpingspubliken. Jag tror att jag mest av allt kände en slags beundran över den generositeten. Jag tänkte att det nog är många som går dit för att det är roligt att se den nya hallen, och att det skulle vara tusen pers längst fram som kunde låtarna och att resten i princip skulle vara såna som hade hört någon låt på radion. Men fan, det var ju en jävla allsång.
Cloetta Center ligger inte så många meter från Skylten . . .
-- Nä. Men spelningarna på Skylten har nog varit viktigare. Egentligen.
I all "våran Lasse"-hysteri är det lätt att glömma bort att Lars Winnerbäck faktiskt inte har någon större koppling till Linköping längre. Han själv har inte bott där sedan 1996, och sedan en tid bor både föräldrarna och storasystern också i Stockholm, liksom de närmaste vännerna.
Han säger att han har ett ganska konstigt förhållande till sin uppväxtstad nuförtiden. Han åker egentligen bara dit för att spela, och det pirrar inget särskilt i kroppen när han går runt i centrum.
-- Jag känner lite när jag är ute i Vidingsjö och områden där jag bodde och gick i skola och så där. Det är klart att det är någonting som drar eftersom jag valde att ta alla bilder till "Vatten under broarna"-konvolutet där.
-- När jag träffar folk i Linköping som jag känner lite grann blir det ofta lite obekvämt. Då ska de förklara att de är på väg därifrån och så ska jag vara så mycket bättre än dem plötsligt.
När Corren häromveckan ordnade omröstning om hur ytan framför Resecentrum i Linköping skulle dekoreras var Lars Winnerbäck-monumentet det förslag som fick överlägset flest röster i statykategorin. Lars Winnerbäck har hört talas om omröstningen och skrattar förläget när han blir påmind om den.
-- Det känns ju jävligt konstigt. Allt sånt är ju saker som man skämtade om när man spelade i replokalen i Linköping. "Det var kö ända till McDonalds" har blivit en sån grej, och att Tinnerbäcken en dag ska heta Winnerbäcken. Jag kan inte annat än att garva åt det när det blir så. Det är ju ett skämt.
Själv för han ingen gudaliknande tillvaro, tycker han. Han äter mycket ute, han åker väldigt mycket taxi och han kan köpa de skivor han vill ha, men annars är det mest ett evigt tvättande, diskande och blöjbytande.
För nuförtiden är det mest Ebbe som gäller. En fyramånaders kille som struntar helt och fullt i hur många som kan sjunga med i "Hugger i sten".
-- Man blir ju orolig hela tiden, det är den stora skillnaden. Nu är det inte jag som är viktigast längre. Det är häftigt, säger Lars Winnerbäck.
Han har sett fram emot att vara pappaledig hela turnén, men nu när han väl är där känns det lite konstigt.
-- Jag har alltid haft ett projekt. Även när jag har sagt att jag har ett sabbatsår så har jag ju ett projekt i huvudet.
Sedan kommer han på att sommarturnén och den stora återföreningen med Hovet ska börja 1 juli, och att det redan vankas möten om detta, så visst finns det saker att tänka på. Innan dess ska han hinna spela solo på P3 Guld-galan och förmodligen kamma hem några priser där och på Rockbjörnsgalan (där han inteska spela) och på Grammisgalan.
Lars Winnerbäck lutar sig tillbaka, fingrar lite på snusdosan och smilar.
-- Fan, det är rätt bra nu.
Född: 19 oktober 1975 i Stockholm, uppvuxen i Linköping.
Familj: Fästmön Anna Platt och sonen Ebbe.
Skivor: "Dans med svåra steg" (1996), "Rusningstrafik" (1997), "Solen i ögonen" (1998), "Kom" (1999), "Singel" (2001), "Live för dig!" (2001), "Söndermarken" (2003), "Vatten under broarna" (2004). Har, förutom sina egna, producerat skivorna: "Saturday light naive" med Elin Sigvardsson och "Olyckssyster" med Lisa Ekdahl.
Framtidsplaner: Föräldraledig fram till juni, så när som på ett framträdande på P3 Guld-galan. Turné med kompbandet Hovet i sommar, med premiär i Vadstena 1 juli.