På sidan 627 får Johan Jönson ett femårigt arbetsstipendium från författarfonden. Det är konkret. Pengar.
Dock mindre konkret än de kroppsarbeten, från svinfarm till mentalsjukhus, som Jönson, född 1966, genom hela livet försörjt sig och familjen på.
Världsfabriken kräver både kapitalcirkulation och kreaturshandel. Ackumulation.
Medan makten formerar, förmerar och sprider sitt, inom snäva ramar och diskreta kretsar, så samlas något annat hos de lägsta: äcklet, underlägsenheten, självföraktet.
Ackumulationens förutsättning är kombinationen av arbetsdisciplin och apati, ett via språket och politiken och underhållningsindustrin numera konstituerat tillstånd.
Om det är någon bok den kulturälskande allmänheten borde avrådas från att läsa så är det Jönsons idag utkommande 800-sidorsmastodont: "Efter arbetsschema".
Den har inte, författarens fundamentala bakgrund till trots, ens vett att vara lojal med arbetarklassen.
Och den drar sig inte ens för att uttrycka det mest förbjudna: irritationen över självupptagenheten hos handikappade och långtidssjuka människor.
Dagbok, sjukjournal, poesi, prosa, levt, lärt, vardag, vetenskaplig abstraktion - allt blandas hos Jönson.
Delvis är det en postmarxistisk text som dekonstruerar den västerländska metafysiken; kristendomen, liberalismen, förnuftet - och här snor, snyggt som en sjukhustjuv om natten, författaren något från den bildade borgerligheten.
Delvis en självbiografi, mycket utlämnande, på väg undan ett hejdlöst supande. Om man skriver behöver man inte dricka så förbannat.
Johan Jönson är Lars Norén minus skvallret, men plus teoretisk skärpa och existentiell desperation.
En författare som får tre gånger Göran att framstå som goddagspiltar och de nya moderaternas sköna galjonsfigurer: Sonnevi, Persson, Greider.
Jönson är hardcore, en tvättäkta working class desperado med bildningskomplex och vindlande intellekt.
Jag sluter honom till famnen, samtidigt som jag ånyo hissar varningsflagg: i de inbäddades ögon och öron kan han verka obehaglig.
JAN KARLSSON