Det är svårt att förstå, men det fanns faktiskt grader i det helvete som kallas Förintelsen. Längst ned i djupet av Auschwitz-Birkenau fanns de judar som ingick i Sonderkommando - det arbetslag som förde nyanlända judar in i gaskamrarna, som tvingades att klippa håret av de mördade, dra ut eventuella guldtänder, ta hand om och bränna upp liken.
Sällan har vi hört deras fasansfulla vittnesmål, delvis för att de är så fruktansvärda, delvis för att endast nittio människor i Sonderkommando överlevde Förintelsen; nazisterna försökte utplåna alla spår av sitt barbari och selekterade - mördade - regelbundet judarna i Sonderkommando.
Men nittio människor överlevde alltså mirakulöst. En av dem är Shlomo Venezia - född 1923 i Grekland - som nu, våren 2006, berättar om sina erfarenheter i intervjuboken "Sonderkommando - ett vittnesmål".
Genom åren har jag läst många, djupt gripande, upprörande vittnesböcker om Förintelsen. Shlomo Venezias berättelse är i en klass för sig. Bitvis är boken outhärdlig. Ändå är den inte svår att ta till sig. Liksom Primo Levi och Imre Kertész berättar Shlomo Venezia med en förbluffande saklighet och skärpa.
Mest hjärtskärande är hur ocensurerat han återger de vidrigheter han själv tvingades vara delaktig i. Hans vittnesmål är unikt. Oerhört viktigt. Lovvärt är också att boken innehåller två historiska miniessäer som tecknar en övergripande bild av skeendet.
När jag läser berättelser som Shlomo Venezia upplever jag ofta att språket inte räcker till. Det går inte att ta till sig det obegripligt omänskliga. Därför kan man egentligen bara säga en sak om en bok som "Sonderkommando": läs den. Det är det minsta vi kan göra. Lyssna. Kanske, rentav, lära oss något. Hur som helst - aldrig, aldrig glömma.