Solhästen, som jag tror bokens titel anspelar på, finns avbildad på gamla hällristningar. Den äger förmågan att fånga den gudomliga solens ljus, och föra ljuset över jorden.
En sådan förmåga har inte flickan Lilla, konstaterar Nelly, ett samhällets olycksbarn, som på grund av sorg, mild galenskap och alkohol, har förlorat sitt barn och nu lever mer eller mindre på gatan.
Hon visar dock en moderlig omsorg som Lilla saknat under hela sin barndom, gissningsvis på 1950-talet. Hennes föräldrar är framgångsrika akademiker, som står handfallna inför sina uppgifter med familj och hushållsarbete. De tycks mest engagerade i sitt yrkesarbete, sig själva och i spiritistiska övningar.
Världen måste ha framstått som besynnerlig för Lilla och hennes bror, och deras tillvaro skildras också på ett rapsodiskt, svårgripbart vis. Läsaren får själv utföra arbetet att sammanfoga pusselbitarna som skrivs ur berättarens minne. Det är sällsamt, egensinnigt och vackert.
Huset där de växer upp spelar en väsentlig roll för minnena. Det är stort och präglas av gåtfulla stämningar, upplevda ur barnets perspektiv. Den mer "typiskt" isländska miljön är också närvarande i skildringen av både stad och land, men inte alls så påtaglig som exempelvis i tidigare romanen "Jökelteatern", som var en skröna, en munter kollektivroman, väsensskild ifrån "Solskenshäst".
Mest framträdande nu är Lillas inre upplevelser av barndom, skolgång, första pojkvännen, äktenskap, föräldraskap och slutligen döden. Oändligt tragiskt, men utan stora känslomässiga åthävor, snuvas Lilla på den senkomna, men ljuva återföreningen med den första och enda förälskelsen, numera gråhårig, men ändå. Han som väntar med morgonkaffe och "hångel" får vänta förgäves, medan Lilla äntligen, i dödsögonblicket, tycker sig lyckas med konststycket att fånga en stråle från solen, och sända ljuset från den till sin dotter. Såsom hon själv slutligen fick möta sina föräldrars omsorg alldeles innan deras liv var över.
Åsa Österlöf