2005 utgav Lasse Berg "Gryning över Kalahari", en evolutionshistorisk exposé om människans afrikanska ursprung. Att läsa den var som en smått magisk upptäcktsfärd genom årmiljonerna. Nu kommer uppföljaren, som handlar om övergången från nomadiserande samlare till bofasta jordbrukare för ungefär 10 000 år sedan.
Ganska mycket av det som nu presenteras i den nya boken fanns med redan i den första. Den gjorde ju inte riktigt halt vid Afrikas gränser utan följde människan en bit på hennes fortsatta vandring, och sedermera bofasthet, över kontinenterna. Dessutom inleds nya boken med en tämligen generös resumé (som även innehåller en del nya forskningsrön).
FängslandeUpprepningarna till trots är det en fängslande och - faktiskt - optimistisk bok Lasse Berg har skrivit, inte minst sista tredjedelens eftertankar. Att jordbrukets uppkomst - eller framför allt dess följder i form av ojämlikhet och ökade bördor, skatter och strävanden, krämpor och krig - har fjärmat människan från hennes egentliga natur, är visserligen en uppfattning som framförs med emfas. Men samtidigt vet Berg bättre än att naivt förespråka en återgång till samlarstadiet.
I stället lyfter han fram de positiva egenskaper som varit till människans fördel, nyligen och långt tillbaka.
SamarbetsförmågaHan betonar att världens befolkning, trots mycket kvardröjande elände, har fått det stadigt bättre de senaste femtio åren. Och alldeles särskilt understryker han människans förmåga till samarbete. Även andra arter av släktet Homo utvandrade från Afrika, men vår art är den enda som har överlevt.
Med gemensamma krafter har Homo sapiens klarat både miljöombyten och klimatförändringar. Och däri återfinns såväl förutsättningarna som utmaningarna inför kommande tider: Vår arts överlevnad kommer att hänga på om vi lyckas globalisera vårt vi.
PETER VIKTORSSON