Karl IX dog 1611. Han efterträddes av sin då 17-årige son Gustav Adolf, som kom att regera i 21 år - fram till den där dimhöljda novemberdagen 1632. Under de 19 första av dessa regeringsår var Sverige mestadels i krig: i 15 år. Under kungens sista 28 månader pågick kriget oavbrutet. Den traditionella, nationella, bilden är klar: krigarkung, hjältekung, trons försvarare, landets räddare. Alltjämt finns många äldre svenskar som minns hur kungens minne firades: fackeltåg, psalmsång, högstämda tal.
Om Gustaf II Adolf har Sverker Oredsson skrivit en lika läsvärd som läsbar biografi, den första stora efter Nils Ahnlund (30-talet) och Michael Roberts (50-talet). Läsvärd därför att Oredsson har så mycket av intresse att förmedla om kungens person, om det Sverige han i mycket nyordnade och om det Europa vars historia han kom att påverka. Läsbar därför att Oredsson skriver så klart och konkret, sakligt och samtidigt tillgängligt.
I ett ungefär 30-sidigt kapitel refererar Oredsson tidigare forskning och finner att de positiva dragen dominerar beskrivningarna av kungen. Vad gäller personen Gustav II Adolf ansluter nog Oredsson i stort till den vedertagna bilden. Kungen framstår som begåvad, vältalig, handlingskraftig, hetlevrad, långsint och misstänksam.
Vad gäller Gustav Adolfs insatser har frågan om motiven för ingripandet i det stora kriget ingående diskuterats. Oredsson menar att talet om att Sverige skulle vara hotat av kejsarmakten var överdrivet. Han pekar på att de handelspolitiska skälen var viktiga men fäster också uppmärksamheten på vad
man dåmera kallade "reputatio" - anseendet, ryktet. Kungen - och tiden - fäste stort avseende vid vilken respekt ett land (eller en kung) åtnjöt, och att föra krig var ett sätt att vinna hjältestatus och ryktbarhet. Oredssons lakoniska formulering är att "tröskeln för Sverige att gå till anfall var mycket låg".
Oredsson kan vidare inte finna några goda skäl att fortsätta kriget efter den lysande segern vid Breitenfeld i september 1631. Det finns i Gustav Adolfs fortsatta handlande ett improvisatoriskt drag. Handlingskraftig alltså, men benägen för att fatta beslut och handla alltför impulsivt.
Dessa rader har begränsats till vad Oredsson skriver om kungen. Det finns därför skäl att understryka hur mycket som härutöver behandlas. I viss mening är den framväxande svenska stormakten bokens ämne. Och dess viktigaste gestalt var, trots Axel Oxenstierna, Gustav II Adolf själv.
Per Olov Backman