I IT-samhället där förändring är lösenordet är kunskaper färskvaror. De äldres erfarenheter och perspektiv efterfrågas inte. I mer stabila historiska perioder har ofta situationen varit den omvända. När samhället sekulariseras och samtidigt kommersialiseras blir "ungdom" också ett symbolkapital. Företagens "ansikte utåt" ska vara ungt och rynkfritt. Så signaleras framåtanda och, inte minst, hopp. Åldrande blir en påminnelse om den dödlighet vi försöker hålla ifrån oss.
Att låta de äldre - många okända och några kända - komma till tals genom egna texter, fotografier och filmer har inte lett till några hurrarop bland potentiella finansiärer. Vad kan de gamla ha att säga? Vill någon höra det? Desto roligare då att pengar till slut ändå skakats fram och att kunna konstatera att tvivlen kommit på skam. Redaktionens resor till byn Harads i Norrbotten, till Varberg, Rättvik och Hallonbergen utanför Stockholm visar sig bli fruktbara.
Allt annat än självömkan möter redaktionen. Det är spännande och roligt att vara pensionär. Det finns livslust, glädje och förälskelser att tänka tillbaka på eller uppleva på nytt. 92-årige Gustav från Varberg har nyligen förlovat sig med en kvinna han träffade för första gången för över sjuttio år sedan. Men visst finns också oro för krämpor och sjukdomar. Liksom frustration över att inte utsidan ser likadan ut som insidan känns.
Boken ger kollagekänsla. Ibland blir intrycket lite rapsodiskt. Det ligger visserligen i förutsättningarna - tanken är att låta många olika röster höras. Förhoppningsvis kommer de mer analyserande och utförligare bitarna att täckas av de radio- och teveprogram som också är planerade.
Det som griper mig mest är berättelserna om kärlek, och att skiljas från den. Kärleken pekas av många ut som det viktigaste i livet, inte prestationer eller allt det där man en gång trodde var så viktigt att hinna med.
Någonstans under läsningen formulerar sig en fråga. I dag märks en påfallande brist på distans och perspektiv inte minst i vårt förhållande till arbetslivet. Beror det här rent av på att vi glömt att lyssna på vad de äldre har att säga?