Ordet snäll är i rakt led släkt med snille och det kan man fundera över. Oscar Danielsons böcker är snälla i ordets senare betydelse, alltså goda och vänliga. I nya romanen "Dagmar" kryssar hans flegmatiska alter ego Markus lojt omkring och gör strandhugg i skärgården med författaren och folkbåtsfilosofen Sven Barthel som praktika och enda sällskap. Sommar och stiltje. Så kan det verka. Vilket också är meningen.
Inspirerad av Barthel och av sin egen drift att göra gott söker Markus upp en gammal övergiven släkting på en ö. Nietzsche pekar i en av sina skrifter på hur ordet godhet har sitt ursprung i det passande, förnäma, ädla. Också här kan den som har viljan och orken fundera ett tag över förskjutningen. Böckerna och blodet.
Seglatsens fåfänga syfte är att förhindra det hastigt skiftande och ostadiga. Och rätt som det är citeras Seneca: "Den, som är överallt, han är ingenstädes." På vilket Markus och romanen svarar: "Ja, så är det nog. Man kan inte fladdra hit och dit. Man måste bestämma sig. Som sagt."
Jag struntar i att Danielson skriver så traditionalistiskt och småkaksdoftande rustikt att hans ärende närapå går en förbi. Det är en kliché men just den här historien hade inte kunnat berättas på något annat sätt. Förbigåendet sker som sagt bara nästan och den charmige slarvern från Näsby Park har i själva verket god koll på hur vinden går och skären står fastän han av filosofiska skäl inte låtsas om det.
I stället tätar, pluggar och fernissar han. Han däcksrenoverar med möda och glädje sin nyinförskaffade träbåt. Han tar sig tid. Så erkänns genom Dagmar människans kanske enda verkligt försonande drag: Hennes eviga amatörskap.
Denna lika luftigt uttryckta som djupt lodade hållning är mycket lätt att tycka om. Andra ska inte ens märka den.