En stor humanist driven av engagemang för jordens mest utsatta och marginaliserade - enskilda individer eller kollektiv - som blivit offer för rasism, slaveri, krig och revolutioner genom tiderna. Han skriver deras, sin familjs och sin egen historia, överraskar med nya aspekter och förgreningar bakåt i tiden och till utomeuropeiska kulturer.
Ja, stora ord ställer sig i kö när man ska beskriva Jean-Marie Gustave Le Clézio. Oerhört glädjande att han får årets nobelpris i litteratur! Och jag vill påstå att det snarare än till en fransk författare går till en man som personifierar begreppet kosmopolit - både i sin personliga livsföring och som författare.
Visserligen började det i Frankrike - han är född i Nice 1940 - och förvisso skriver han på franska. Men det är Afrika han kallat vuxenvärldens förrum. Dit kom han som åttaåring med sin mor och bror för att återförenas med pappan som under många år verkade som läkare i Nigerias inland - fjärran från den rika kolonialvärlden vars arroganta orättvisor gjorde fadern spyfärdig, som det står i "Afrikanen" (på svenska 2005), en bok som både är ett porträtt av en far och en sorts nyckel till författarens eget liv och verk.
Den 68-årige Le Clézio utstrålar integritet och kraft och har en djup, vacker röst - naturligtvis bör han helst höras på franska. Ett smakprov gavs när han i våras var gäst på Kulturhuset i Stockholm och avslutade en intervju (på engelska) med att läsa ett stycke ur sin stora roman "Revolutions" som just kommit på svenska - om förfädernas ö Mauritius, Frankrikes krig i Algeriet och egna erfarenheter från studentupprorens år i Mexiko. Han anser förresten att översättaren Ulla Bruncronas svenska titel "Allt är vind" är kongenial.
Alltsedan barndomen har Le Clézio känt avsky för det koloniala systemet, "vår tids största skam". Han har själv prövat på att vara "den andre" när han bott och rört sig över alla världsdelar. Hans starka etnologiska intresse har bland annat avsatt spår i skildringar av öcivilisationer. I Melanesien utspelas till exempel "Raga", på svenska i höst.
- För väst är öar land att erövra, folk att förslava. Öfolk har en stark identitet som jag vill stödja, förklarade han under samtalet på Kulturhuset. Jag har det i generna, det är en rättvisegrej.
Tjugotreårig debuterade Le Clézio med romanen "Le Procès-verbal" som omedelbart blev en succé. Då hade intresset för den nya franska romanen, le nouveau roman, ännu inte ebbat ut och Le Clézio fick värja sig mot att hänföras till dess företrädare.
Jag läste "Rapport om Adam" när den kom på svenska 1964 men kan inte påstå att jag i dag minns så mycket mer av den än en hallucinatorisk stämning. Däremot bär jag med mig musikaliteten och sinnligheten i språket, skönheten och grymheten i bilderna av ljus och natur, havet och öknen i senare böcker som "Syndafloden", "Terra amata", "Öken".
Ett vandringstema och ett avståndstagande från den moderna civilisationen har många av hans böcker gemensamt. I senare verk har han närmat sig sitt eget och på ett mästerligt sätt fogat samman fantasi och verklighet på olika tidsplan. Kittet är och förblir hans oavvisliga engagemang.
"Ett genialt brushuvud" kallades Le Clézio redan vid debuten av Gunnel Vallquist, sedan länge ledamot i Svenska akademien. Också för den nyblivne nobelpristagaren passar den karaktäristiken.