Men han slog igenom med 00-talsromanerna "Rött regn" (filmatiserad med originaltiteln Mystic River) och den fabulösa "Patient 67" (ett mästerverk!).
Vad gör förlaget sedan? Gräver bakåt. Två tidiga Kenzie & Gennaro har redan publicerats. Nu är det dags för svitens andra del, Mörker, ta min hand (från 1996).
Som vanligt simmar deckarduon hemtamt i Bostons skumma kvarter. Som vanligt skapar Lehane drama genom huvudpersonernas oklara relation. Vid trångmål får de, som vanligt, hjälp av barndomsvännen Bubba, Bostons mest skräckinjagande mördarpsykopat. Och intrigen är, som alltid, hos Lehane smart och lurig.
Problemet är att Lehane tar i så han nästan spricker, alltså stilistiskt. Coolheten drivs in absurdum. Effekten blir gärna motsatt, bitvis rent parodiskt. Hur upphetsande är exempelvis det att någon "begraver tungan i munnen" på partnern? Det klingar mer våldtäkt än passion.
Som tur är har Lehane med åren lärt sig att mindre ofta är mer.