Självbiografin är en problematisk genre. Hur många memoarer präglas inte av skönmålning, självhävdelsebehov och tillrättalägganden som har föga med verkligheten att göra?
Nu har polisprofessorn och kriminalförfattaren Leif GW Persson lämnat sitt bidrag till genren. Och vilket bidrag sedan!
Persson är medveten om memoarskrivandets fallgropar och gör ingen hemlighet av att minnet kan spela vem som helst ett spratt. Men det finns i "Gustavs grabb - Berättelsen om min klassresa" en genomgående ton av skoningslös uppriktighet som gör att läsaren tror på vad han läser.
Leif GW Persson är inte ute efter att resa ett monument över sin egen förträfflighet. Nej, han är ute i ett helt annat och betydligt intressantare ärende. Han vill skildra sitt liv så som det faktiskt blev och försöker inte dölja sina mänskliga tillkortakommanden. På sidan 340 får vi till exempel ta del av följande osentimentala bekännelse: "Mitt största problem handlar om alkohol. Jag är alkoholist. Jag är inte ens nykter alkoholist."
Persson har heller inga problem med att bryta mot tabun. Hur många memoarförfattare vågar och vill framställa sin egen, förvisso döda, mor som en djupt osympatisk person som utnyttjar sina inbillade sjukdomar för att kontrollera familjen och få sin vilja igenom? Maken till hemsk människa får man leta efter. Porträttet av modern får sin motbild i fadern - en person som skänker den unge "professor Wille Vingmutter" den trygghet han behöver.
Skildringen av Leif GW Perssons barndom är faktiskt rent lysande och tillhör det bästa han skrivit. Men jag är nästan lika förtjust i att läsa om hans nyckelroll som "läcka" i Geijeraffären. I ett gastkramande avsnitt beskriver han hur han försöker ta livet av sig. Han besparar oss inga detaljer: "Plötsligt börjar jag skaka i hela kroppen. Pipan som vispar och far runt inne i munnen på mig, kornet som skär mot tungan, jag rycker ut den, skyfflar den bara åt sidan."
Visst är "Gustavs grabb" fylld av melankoli, sorg och en försvarlig dos elände. Men Persson skulle inte vara den författare han är om det inte också fanns motsatsen: värme, glädje och, inte minst, humor. Mitt favoritkapitel handlar om hur det är att sköta en karusell på Tivoli i Köpenhamn. Min syn på danska barn har förändrats för alltid.