Leif Östrup, professor emeritus i plastikkirurgi vid Linköpings universitet och tidigare mångårig skribent på Corren, har nu utkommit med en bok om sitt hemlandskap Jylland. Han kallar det själv för en krönika, och det är en vindlande sådan man som läsare slungas in i.
Vi får följa jylländska historier under hundrafemtio år, varav många har varit besvärliga med krig och sjukdom. Boken spänner över ungefär sex generationer, och under ett långt liv skulle man kunna känna eller åtminstone träffa både de äldsta och de yngsta medlemmarna av sin släkt.
MannaminneÖstrup vill genom sitt perspektiv anknyta till vad som skulle kunna kallas ett mannaminne - alltså de historier som berättats i släkter och som blir någonting närmare än den allmänna historien, allt för att visa på det förgångnas närhet och angelägenhet.
Östrup är inte historiker till facket och ursäktar sig inte för sin syn på historien. Istället berättar han om hur han samlat på sig sina berättelser utifrån sitt eget intresse och vad han kommit över i olika dokument och källor.
FaktionHan kallar sitt resultat för faktion - någonting som ligger mellan fakta och fiktion, där delarna faller ut till ungefär 80 procent till faktas fördel. Resterande 20 procent har Östrup själv alltså tagit sig friheten att fylla i. Alla personer som nämns i boken, och det är rätt många på de mer än 500 sidorna, har dock levt och verkat, men om de har träffats och kommit i kontakt med varandra såsom Östrup berättar låter han vara osagt.
Mycket att hämtaDen som vill veta vad som å andra sidan skett, en historia som nästan alltid förbigås med tystnad i historieböckernas mer dundrande och storslagna värld, har mycket att hämta hos Östrup.
Hans historier om Jylland fungerar utmärkt som ingång till en bortglömd del av världen som ändå ligger så nära.
Erik Petersson