BOK
Lena Muchina
Lenas dagbok. En rysk skolflickas dagbok från belägringen av Leningrad.
Övers: Erik Sidenbladh
Bazar
Så sent som 2010 gjorde en rysk historiker ett unikt fynd i ett arkiv: en dagbok skriven av en sextonårig flicka inne i Leningrad, under nazisternas belägring av staden.
Ett djupare inifrånperspektiv går knappast att få.
När dagboken börjar i maj 1941 bor Lena med sin fostermamma och Aka, en äldre kvinna vars exakta relation till familjen förblir oklar. Lena är djupt patriotisk och övertygad om Sovjetunionens överlägsenhet, och hon är uppfylld av viljan att vara en god Sovjetisk Skolflicka. Men också av längtan efter kärlek och gemenskap, en längtan som lyser igenom hela dagboken. I november faller de första tyska bomberna över staden. Flyglarmet går allt oftare, bränder härjar, människor omkommer. Maten är ransonerad. Snart försvinner el och vatten. För Lena börjar med den annalkande vintern en tid av skräck, köld och hunger – framför allt hunger. För även om alla fick sina ransoner var de alldeles för små och näringsfattiga. Leningrad svalt.
Att det var maten, eller snarare frånvaron av mat, som Lenas liv kretsade runt kan ingen betvivla. Det finns knappast en sida i dagboken där hon inte med hjärtslitande exakthet redogör för vad hon ätit; soppa på familjens katt, aladåb av trälim, 125 gram bröd. Ändå ständig hunger. I mars 1942, när den förfärliga vintern tagit sig tribut och Lena är ensam kvar i lägenheten sedan först Aka och sedan mamman dött av svält, skriver hon i förtvivlan: "Käre lille Gud, hör mig, jag vill äta, förstår du, jag är utsvulten."
Jag tror inte att det går att komma så mycket närmare fasorna i en belägrad stad utan att själv vara där, än man gör i Lena Muchinas dagbok. Naivt, men med en brådmogen klarsyn skildrar hon vad krig och svält gör med människor, vad krigströtthet innebär rent bokstavligt, och hur man kan bli så domnad av svält och utmattning att man knappt reagerar på sina närmastes död. Samtidigt gestaltar hon också människans enorma förmåga att ur en onormal situation ändå skapa något slags normalitet.
Det är tätt, starkt och obarmhärtigt ärligt. Muchina frossar ändå inte i onödan i hemska detaljer.
Boken lanseras nu över hela Europa som en rysk motsvarighet till "Anne Franks dagbok". Det finns givetvis likheter. Men medan Anne dog, överlevde Lena. Efterforskningar har visat att efter det att dagboken avslutades i maj 1942, evakuerades Lena från staden. Hon dog 1991 i Moskva.
Belägringen av Leningrad upphörde först i januari 1944. Då hade över en miljon människor dött.