BOK
Lennart Sjögren
Kalla mig Noa
Albert Bonniers förlag
Mytens Noa var enligt Bellmanvisan en hedersman och enligt Första Mosebok så rättfärdig att han fann nåd när Gud ångrade att han skapat människan och beslöt utplåna hela släktet och även alla djur.
Enligt poeten Lennart Sjögrens nya bok ”Kalla mig Noa” är det enda som skiljer honom från ”ett liv som kan vara allas” att han är överlevaren.
Mer än omdiktningSom många andra ägde Noa en bred flodbåt att frakta varor med och han var en god samlare som förde med sig ”den kvinna jag älskade mest” och sina tre söner samt några djur och duvor. Att just hans båt inte förliste var ett mysterium; ”vi borde varit flera”, reflekterar Noa efter flodens tid när han försöker minnas.
Sjögren placerar Noa i den tid och kultur han rätteligen hört hemma i om han vore en historisk gestalt. Där dyrkas flera gudar, månggifte tillämpas och en kvinna får nöja sig med att omnämnas som ”hon som födde åt mig”.
Är då detta bara en profan omdiktning av en biblisk berättelse?
Nej, då skulle Lennart Sjögren knappast räknas till samtidens stora poeter. För mig framstår ”Kalla mig Noa”, delgiven den lyrikläsande allmänheten i författarens åttiofjärde år, som den stora dikt han länge varit på väg emot.
Aktuell verklighetDiktens ark lastad med hans poesis och livs stora teman landar i mänsklighetens och civilisationens historia, grunden för allas vår verklighet. Genialt enkelt och ändå överraskande hopflätat och sammanfattat i Noas gestalt och mot fonden av den blinda överlevnadsdrift som är allt levandes och som fortfar att fylla Lennart Sjögren med egendomlig fascination.
I analogi med titeln på den diktsamling han utgav 2011, ”Den stora munnen”, heter det nu ”Vattnets måltid var stor”. Naturens glupska käft, en obegriplig ondska i motsats till människovärldens som han ändå tycker sig förstå.
Den stora floden och dess utplånande kraft leder naturligtvis tanken till döden genom vatten i vår tid, alla tragedier med flyktingar i undermåliga båtar som tillåts gå under i Medelhavets vågor.
Döda för att överlevaBortom aktualiteten den existentiella död som en så förfaren diktare som Lennart Sjögren aldrig frestas poetisera.
Men det krävs en mästare för att utvinna kärv skönhet ur så trista fakta.
Knappast oväntat finns här en stark scen som erinrar om Géricaults välkända målning ”Medusas flotte”. Men hos Sjögren handlar det inte om kamp mot elementen. Här strider människa mot människa; Noa och hans hustru hjälps åt att döda.
Med beräkning slog jag emot kvinnans knogar
som grep vår reling
jag krossade dem
jag slog bortom besinningen
vi slog alla, vi räddade våra liv
vi dömde deras liv till döden.
Se människan!”Och vi var alla ett”, minns Noa om tiden efter floden då de överlevande bygger ”hoppets land”. Men ”så som vi födde barn födde vi också kriget”. Noas söner Sem, Ham och Jafet är sedan länge döda men själv förblir han, genom krig, skövling och svält, överlevaren.
När det börjar talas om att Noa är en av gudarna utvald inser han att det ger honom makt, och: ”Jag lärde mig att föreställningar/ kan vara farliga att bryta/ när många tror på dem”.
För alltid är Noa fast i den stora floden: ”Och åter stiger de mot vattenytan/ som bleka vattenliljor/ de som inte nådde land.”
Det är ett ont liv
ännu ondare än vad jag förut trott.
Läs ”Kalla mig Noa” och se människan! I hennes ynklighet, anpasslighet, grymma likgiltighet. Följ Lennart Sjögrens storartade dikt in i det dunkel där tillvaron i all sin meningslösa tillfällighet förblir ett mysterium.