Doris Lessing: Alfred och Emily
Översättning: Dorothee Sporrong
Forum
Förra årets nobelpristagare Doris Lessing har en lång och bred produktion bakom sig; romaner, science fiction, böcker om katter och självbiografier. Många gånger har hon återkommit till erfarenheterna under uppväxten i Sydrhodesia, nuvarande Zimbabwe, och hon gör det nu igen i "Alfred och Emily".
Här skriver Lessing sina föräldrars historia - på två olika sätt. Första delen är en kortroman med Emily och Alfred som de människor de kunde ha blivit om inte "kriget som skulle göra slut på alla krig" hade kommit emellan. Då hade, i Doris Lessings fiktiva värld, Emily fortfarande trotsat sin far och blivit sjuksköterska och så småningom föreståndare på Royal Free hospital.
Och hon hade förvisso gift sig, men med en helt annan man än Alfred. Efter makens död går Emily vidare och bygger upp ett helt nät av skolor, och får på så vis utlopp för sin enorma energi och duglighet. Ni som läst Lessings mer självbiografiskt anknutna verk tidigare vet att relationen till modern aldrig har varit lätt, tvärtom en ständig strid mellan två benhårda viljor. Talande nog får Emily inga barn i denna bok. I stället får hon utnyttja hela sin potential.
Alfred å sin sida får också ett lyckligare liv, som lantbrukare med fru och två barn. Hans och Emilys liv berör varandra, men mer är det inte.
Andra delen av boken handlar om verkligheten som den faktiskt blev. Alfred skadas i första världskriget, blir av med ett ben och vårdas av Emily. De gifter sig och flyttar i förhoppningen om att bli rika till Sydrhodesia, där ingenting blir som de tänkt.
I en gripande scen visar Emily Doris sin koffert med klänningar: middagsklänningar, festklänningar, klänningar med paljetter och fjädrar som hon aldrig haft någon som helst användning för på 20 år. "Du kan ha dem att klä ut dig i" säger Emily innan hon går undan och gråter.
Det är mycket som känns välbekant i denna senare del av "Alfred och Emily". Hur ursprungsbefolkningen behandlas, faderns svåra sjukdom, moderns bitterhet, kärleken till Litteraturen - Lessing har skrivit om det här förut. Språket är som alltid skenbart enkelt och sakligt berättande, men i läsningen märker man hur skickligt hon frammanar bilder, känslor, tankar.
Jag läser "Alfred och Emily" som en fortsättning på Doris Lessings självbiografier, en försonande summering där hon önskar sina föräldrar ett lyckligare liv än vad krigstiderna gav dem.