Ny bok
Johannes Anyuru: Omega
Wahlström & Widstrand
I "Det är bara gudarna som är nya" skrev debutanten Johannes Anyuru om vreden som brann "i min nigger Akilles". Två år senare är de homeriska övertonerna aningen nedskruvade.
Världen befolkas fortfarande av kärlek, höghus och stridigheter -- interna eller via satellit. Och av kompisen Mattias, The Mighty Ivyz, vars öde satt sin sorgsna prägel på Omega: "Han dog i cancer nyligen / Hans tankar och drömmar / har blandats ut som te / inuti den våldsamma osynliga vågen / som är en pelare / som är sommaren".
Anyuru representerar för mig en levande och ohämmad typ av poesi som i all sin melodi och i all sin espri ändå känns kärvt kontrollerad, ja klassisk. En Bruno K Öijer i betongen, om betongen ursäktar och man bara får droppa ett namn.
"Vi liknar insekterna som kryper / nära de stora vita boskapsdjurens / ögon // De går för att dricka / av det sista vattnet / i universum."
Anyuru kan vara så där bombastisk utan att spricka. Han kan hämta kraft i det alldagliga, i en mynt-telefon, i ett klotter inristat med lägenhetsnycklar, för att i nästa sekund ropa rakt ut i rymden, "ut / i den större drömmen".
På ett så här pass begränsat utrymme -- vad ska man säga? Poesi med bergsäkra beats. Inga rhymes.