Det är drygt tio år sen Tobias Berggren senast gav ut en diktsamling ("Fält och legender"). Men att öppna den nyutgivna "Intifada" blir för mig en påminnelse om mäktiga diktsviter, som "Resa i den integritetslösa världen" (i "Resor i din tystnad, 1976) eller "Europa, en exil" (i "Bergsmusik", 1978). Berggren är en poet som sätter spår hos läsaren.
Den orkestrala kompositionens storform går igen i "Intifada": tydlig form, mångfasetterat innehåll. Mycket av det Berggren skrivit, i synnerhet i 70-talssamlingarna, har kunnat kallas politisk poesi. Den kretsade ofta kring förintelsen och judiska öden. Nu är den "ett ställningstagande mot staten Israels etniska rensning av den palestinska befolkningen, från åtminstone år 1948".
En palestinsk flicka i blåvitrandig skoluniform är en ledgestalt i detta sorgekväde, i förening med Schuberts "Döden och flickan". Ett barn sluter sin hand kring en sten; mer behövs inte för att som misstänkt säkerhetsrisk bli skjuten.
Sten är ett grundord. Med stenen som man tar upp från marken byggs såväl samhällen som startas krig.
Stenen fungerar också som tidsmaskin. Minnen och drömmar är byggstenar när diktjaget reflekterar kring tiden, döden och de döda. Berggrens judiska familjehistoria glimtar till: den egna barndomen (via mammans dagbok), en förmoder sex generationer bakåt i Jerusalem.
Sviten igenom åberopas "den större planeten", som kanske är döden eller en existentiell dimension med drag av mystiken.
Världen är alltid sin större planet.
Inget vet allt som är fallet.
Sikten oklar. Det nödvändiga är inte klart.
Blir något, någonsin?
Det vi förlorat, skriver Berggren, är "Kanske inte visionen/ men tron på att den kan beskrivas/ Men, jo, den också". Ty dikten är inte längre självklart det omöjligas väg, människan är ohjälpligt fången "bakom språkets vägg", ja dikt-jaget ifrågasätter rentav om språket inte är "en sorts mental ohyra".
Det skulle inte den kunna göra som inte hör till poesins passionerade; Tobias Berggren skriver med lika mycket blod som bläck. Fast man hela tiden ser hur genomkomponerad diktsviten är, en fuga med variationer och omtagningar från såväl denna som tidigare samlingar, så känns den efter hand allt mer uppbruten, ett "livets skrik mot livet".