Lille Prins Sols mamma är död

I mitt föräldrahem var Alice Babs bortom all kritik. Mina föräldrar var swingfantaster och spisade glatt hennes 78-varvare. När jag fyllde fyra fick jag en egen stenkaka med ”Lille Prins Sol”, någon kanske minns ”han som går och trallar med sin lilla fiol”.

Jag förstod redan då att Alice med sin vänliga röst och smittande skratt måste vara mamma till den lycklige lille spelmannen.

Alice fick mig att träna joddling till ”han spar alla nötter han får – jollaladdihiåladdila–för vintern kanhända blir svår”, visan om ekorren. Där tändes en gnista, det var början till en livslång kärlek till en av våra största sångerskor (dock inte till joddlandet i sig).

Hon var generös Alice. Hon sjöng nästan allt: barnvisor, schlagers, visor, folkliga koraler, blues, kyrkomusik (läs: Bach och Mozart). Men var absolut ingen kultursnobb, det är samma, käcka Alice som sjunger med jazzlegendaren Duke Ellington som bjuder på rara svensktoppar från 50-talet typ ”Valpen i fönstret” och ”Sugar in the morning”.

Tro det eller ej, hon sjöng in cirka 800 låtar på skiva.

Alice Babs genombrott kom 1940 med filmen och låten ”Swing it magistern”. En makalös succé för Västerviksbönan som slog publikrekord i parti och minut i folk-parker och idrottshallar tillsammans med fingerfärdige pianisten Charlie Norman.

Moralpanik utbröt i föräldragenerationen och självaste Stim-chefen Eric Westberg stämplade henne som ”en slyna som borde ha smisk på stjärten”. Det bildades hundratals ”anti-Babs-föreningar” och hennes swingjazz sades vara ”rena negermusiken”.

Men Alice lät sig inte nedslås; publiken, ungdomen och de flesta recensenterna stod på hennes sida. Med tiden blev hon folkkär, som sagt bortom all kritik.

I början på 70-talet flyttade Alice Babs och maken till Estepona i Spanien. Hon riskerade att få kroniska halsbesvär om hon inte sökte sig till en varmare region. Jag tror inte Alice hade funnit sig väl tillrätta i 70-talets polariserade musikklimat hemma i Sverige. Men det fanns ingen som tog hennes plats som swingdrottning. Ingen som kom i närheten av hennes makalösa teknik. Kvar fanns bara en rungande tystnad.

Våren 1998 kom ett oväntat glädjebesked. Alice Babs turnerar igen! En anhalt på turnén var Linköping. Gissa om jag var skakis när jag för Correns räkning ringde upp henne i Estepona.

– God dag, sade Alice och så – schwosh – förflyttades jag till 50-talets barnradio och ”Droppen Dripp”. Alice var förstås vänligheten själv men … jag har varken förr eller senare känt mig så blyg och tafatt som journalist.

Linköpingskonserten var oförglömlig. Publiken ville inte släppa Lille Prins Sols mamma. Hon stod ensam på scenen i en vit dress och improviserade som allra sista extranummer en gripande, ordlös blues som avslutades med de enda orden: ”Nu är jag hemma i Sverige”. Ren musikmagi!

I intervjun berättade Alice Babs hur mycket hon älskade vitsippor. Jag uppvaktade henne efter konserten med en liten vitsippebukett. Det kändes faktiskt helt naturligt.

Alice Babs fick ett långt och fantastiskt artistliv. Hon fick också dö i kretsen av sina närmaste. Det är skönt att veta. Rimligtvis lägger nu alla som varit drivande i den infekterade striden om hur och var hon skulle vårdas ned sina vapen och låter Alice vila i frid.