Birgitta Lillpers:
Nu försvinner vi eller ingår
Wahlström & Widstrand
Är det då omöjligt, undrar Birgitta Lillpers, "att undkomma tvetydigheten"? Efter platonskt umgänge med hennes diktbok idag, "Nu försvinner vi eller ingår", är svaret givet. Mycket kan vi undkomma, men inte den. Utan tvetydigheten vore Lillpers knappast en av Sveriges mest förrädiska författare. Eller bästa. Åh, så hon eggar och gäckar.
Det är den där utväxlingen mellan pratighet och insmugen versrytm. Mellan sjok och hopkok. Volym och vokabulär. Aningarna, klarheten, musiken. Hur intelligensen och den närmast politiska skärpan - Lillpers kan minsann vara citatvänlig hon också - möter det trolska och dolska, eller var det en polska från Orsa. Det spritter i panelhönans ben samtidigt som något grumlas i dansbanans sken. Dalkulla, malkula. Väskan vet vad i påsen fanns.
Lillpers är tveklöst en relationspoet som uppskattar avstånden och rågar måtten. Könens, principernas, viljornas. Mannen mäter och värderar medan kvinnan ser på och värderas. Han är kartan, hon terrängen. Han är tänkespråk, hon språk. Hans samlade livsvisdom ryms på ett par bonader, hennes känslor växer vilt i skogen, eller räddhågset i källaren, och hennes helhet kan aldrig sammanfattas i en fyndig aforism. Det gör skillnad. Komplex, komplexitet.
Men det finurliga i kråksången, eller krävs det att (en) man lite lagom fyndigt säger den konstant latenta bråkgången, är förstås perforeringen, ja tvetydigheten. Att Lillpers långt bortom gränser, dikotomier, språkspel och genuskulturella skenmanövrer diktar i förlustens och sorgens tidlösa tecken. Och i denna hennes sextonde bok sedan debuten 1982 även i en mystikens kontext, vare den sedan gudomlig eller världslig, eller både och:
"Jag ska ändå gå/ över de här markerna/ många gånger,/ sedan veta/ att jag sett många spår/ av dig."
Birgitta Lillpers är en ovärderlig och estetiskt självsvåldig vägvisare till såväl konstens autonomi som medmänsklighetens mångfacetterade och långtifrån ensidigt lyckliga uttryck.
Likt en mindre urban Zlatan trixar hon mellan hässja och tjärn, maskinförare och villor vid vattnet. Krångel och exakthet, således. Förväntan och förtvivlan. Seger kan förvandlas till oavgjort. Glädje till riktigt förbannat djup ledsnad. Men så länge dribblandet får fortsätta, och blänket i blicken, är det inte kört - för någon.
JAN KARLSSON